Göteborgsposten – 4 juni 1868, sida 1

Då gjorde Jim en förtviflad ansträngning och berättade sin historia, berättade den på sitt obildade, okonstlade sätt, berättade den med omsvep och tvekan men utan att afbryta. Mr Lowther hörde på honom utan att säga ett ord och bragte genom sin blicks stumma råd mr Felton och de båda damerna att förhålla sig tysta. — Jag hade gatt många ärenden i huset vid South Molton-street, sade gossen, efter att på sitt vidlyftiga sätt ha berättat en hel del om sig sjelf, och kände mycket väl mr Routh, ehuru jag icke tror att han kände mig; och då jag såg honom gå och drifva utanför restaurationen och se in genom fönstret, var han mig icke främmande. Nå, han gaf mig brefvet och jag lemnade det åt gentlemannen. Han hade ett skägg som slutade i en spets och var ovettig på mig men ej så mycket som uppassaren, hvilken jag betalade med samma mynt, och gentlemannen skrattade och tycktes ej ha något emot att jag försvarade mig; men mr Dallas, hvars namn jag då icke visste, han skrattade icke och frågade gentlemannen, om det ej skulle vara något svar på brefvet, men denne svarade nej, och om det nu verkligen var så eller ej, kan jug ej säga, men jag tyckte mig märka att han hade lust att förarga mr Routh. Det gjorde mig nyfiken, isynnerhet som jag såg att mr Routh blef förbittrad, då jag kom ut från kafcet och sade honom att jag ej medförde något svar. Ni mäste veta, sade Jim som nu återvunnit sin fattning och var mitt in i sitt tals ström som han med den instinktmessiga grannlagenhet, som Harriet Routh en gång hade lagt märke till hos den försummade gossen, uteslutande riktade till