Göteborgsposten – 4 juni 1868, sida 1

Jim hade upphört att vrida sig på sin stol, vrida och vända på sin mössa och skrapa på golfvet med sina fötter. Han var nästan lika orörlig som hans åhörare, hvilka lyssnade till honom under andlös tystnad. Så småningom hade Clare närmat sig mr Felton och stod nu med sin hand i hans och sitt hufvud på dess förra plats på hans axel, bakom Jims stol. Men den af dessa båda bildade gruppen hade icke längre sin förra prägel; nu var det den unga flickan. som upprätthöll mannen och stillatigande styrkte honom till mod och ståndaktighet. — Då de kommo ut, sir, fortfor gossen, voro de mycket uppsluppna och vänligt stämda mot hvarandra, och mr Dallas skrattade och skakade hand med den andre herrn, som han kallade mr Deane — detta namn var också skrifvet på biljetten — och gick — och gick hvisslande sin väg ned åt samma trånga gata, hvarest jag stod, titt förbi mig, men utan att se mig. Men jag såg honom helt tydligt och tänkte: du har vunnit och derför är du så glad; men jag hade likväl alltjemt ögonen på Routh och såg honom straxt derpå tala med den andre herrn, som höll på att taga på sig sin tjocke, ludne rock. Jag trodde nog att de icke voro goda vinner, och det voro de icke heller att döma af deras samtal. Jag hörde den andre herrn brista ut i ett slags hånande skratt, och kort derefter gingo de bort tillsammans genom Temple Bar och uppåt Fleet-street. Jag följde dem, ty jag hade tänkt på att lägga mig att sofva i det torra hvalfvet under bryggan och se till om jag icke händelsevis kunde få förtjena något vid de tåg som skulle afgå tidigt på morgonen. Forts,