Göteborgsposten – 3 juni 1868, sida 2

—— ä——— — — detta. Clare, är ni nog stark att infria mitt löfte? Kan ni dölja allt hvad som har händt för henne. Kan ni vara hos henne, vaka öfver henne, bibehålla ett lugnt ansigte i hennes närvaro? Har ni styrka härtill, kära barn? Hon upplyfte sitt guldlockiga hufvud och såg på honom med sina oskyldiga ögon. — Jag har styrka till att göra allt hvad han — hvad George önskar och ni finner vara nödvändigt. — Då ar detta er del af vår förskräckliga uppgift. Gud vet att denna del hvarken är lätt eller hugnesam. Clares tårar föllo på nytt. Hon slöt sig förtroendefullt intill honom och hviskade: — Är det imet — intet hopp? — Nej intet svarade han. Om också George kunde hafva misstagit sig, så har jag sett det med mina egna ögon. De bragte mig min sons rock, Clare! Ja likasom Jacob, bragte de mig min sons rocks Min egen sista gåfva till honom, Clare! Hans ögon voro torra och klara men lågo djupare i sina hålor än den föregående dagen, och hans röst hade detta feberaktiga tonfall af en mäktig sinnesrörelse som tyglas af en kraftig vilja. — Hvad George måste hafva lidit! sade hon ännu alltid i ett oafbrutet hviskande, medan hennes tårdränkta ansigte hvilade mot hans bröst. — Ack ja, det är ännu alltsammans oklart för mig Mr Lowther och jag hafva hela natten sökt utleta sanningen men sväfva ännu i det djupaste mörker med afseende på den. Tatlow kommer snart och ni måste då vara här