Göteborgsposten – 3 juni 1868, sida 2

-AmA —— ——— ställe idag? frågade Clare, hvars röst knappast kunde höras för hennes snyftande. — Ja, kära barn. Tänk er litet för; jag skulle ej kunnat vara här, om han ej erhållit så mycket uppskof. Jag är hufv udvittne, Clare, och måste, som ni vet, vara der för att afgifva förklaringar om min son — han gjorde ett uppehåll och höll sina ögon tillslutna några minuter. — För formalitetens skull uppropades saken i förmiddags, men mr Lowthers kompanjon, hans bror, skaffade med lätthet uppskof. George var för sjuk för att kunna inställa sig men han lät mig veta att det ej var någon allvarsam fara. — Får ingen komma till honom? frågade Clare bönfallande. 0. mr Felten, får ingen komma till honom? Får ingen gifva honom tröst -— ingen lätta hans tunga börda? Äro de så hårda, äro de verkligen så hårda? — Lugna dig kära flicka, man handlar häri fullkomligt riktigt. För ögonblicket får ingen utom mr Lowther — mr James Lowther träffa honom, hvilken för tillfället är hos honom och kommer hit i eftermiddag. — Hur kan ni uthärda det, hur skall ni kunna uthärda c det? sade hon. — Jag måste uthärda det, kära barn; nu är det tid till att handla. Ni måste hj elpa mig Clare, ni min dyra, redliga tlicka. Det var derför jag skickade bud efter er; det var hans önskan att jag skulle hemta er, mitt barn. Hans sista ord voro: Min mor, min mor! Hon kommer hem i morgon. Jag, bad honom vara lugn, och försäkrade honom alt hon skulle hållas i okunnighet om allt