Göteborgsposten – 30 maj 1868, sida 1

etraAde a Carolunska institutets vägnar i Stockholm prof. Diiben, följd af prof. Santeson. — Prof. Rydin förde ordet för Upsala universitets deputerade, följd af prof. Petterson m. fl. Hans tal var manligt och anslående. Man klandrar, sade han, svenskens håg att dväljas vid sina stora minnen. Man gör deri orätt, ty de stora minnena afla stora tankar och åon stora förhoppningar. Dessa förhoppningar kunna ej längre afse krigets och eröfringons blodiga lagrar. be äro fästade vil en framtid, bygd på det stilla, aträssamma arbetets grund. Den framtiden är skön älven den. Tron på Sveriges framtid måste framför allt lifva universiteternas ungdom, som mod rätta täljer, förhoppningsfull, sina minnen. -— Etter prof. Rydin uppträdde förVidenskabernes Selskab i Köpenhamn prof. Steenstrup, och för samma sällskap i kristiania prof. Monrad och Boech. — För Vetenskapsoch Vitterhetssamhället i Göteborg d:r Charles Dickson, följd af postdir. Amåen, — För Vetenskapssocieteten i Upsala prof. Ångström. — För Krigsvetenskapsakademien general Klen, följd af Henning Hamilton och general Hazelius. — För Musikaliska Akademien baron Knut Bonde, sirlig och charmant som vanligt. — För Landtbruksakademien prof. Arrhenius, följd af presidenten Akerman och Hjalmar Nathorst. — För Vitterhets-, Historieoch Antiqvitetsakademien riksantiqvarien Hildebrand, toljd at riksarkivarien Nordström. — För Vetenskapsakademien prof. Lindbagen, följd at medicinalrådet Borg, — För Svenska Akademien Henning Hamilton, toljd af Strandberg, i ett vackert och, såsom sig höfdes för denna institution, fo-mskönt tal. Sedan rektorn, prof. G. Ljunggren, derefter framburit universitetets tacksägelse för de atsifna helsningarne, till hvilka kommo ännu il ra, affattade uti ingångna skritvelser, skred hin till hållande af det svenska högtidstalet, h.ilket företedde flera märkliga pointer och i a Inänbet angaf en vaken blick för tidens rörelser. Jag meddelar här ett utförligare referat af detsamma: Talaren kastade först en blick tilbaka på det s-onla templets minnen, der man nu var samlad och hv ika mer än en gång varit blodstänkta. Här hade Lunds universitet sina första lärosalar, här erhöll det eina första medel. Om vetenskapen än har sedan des frigjort sig från kyrkans band, bör hon likväl på en sådan dag som denna minnas sitt ursprung. Då kyrkans mål är, att genom anden närma menniskon till Gud, är det vetenskapens att söka anden i u uren: frändskapen är således tydlig. Stundorvk.:: väl detta förnekas såsom t. ex. af materialismen, mar denna är blott ett andens fruk losa sjelfmördande. Vetenskapen söker sanningen, oberoende af dajens strider. Likasom jordklotet företer flera olika lager, hvilka äv underkastade vissa regelbundna rörelser, för att höja tig, sålunda består äfven det menskliga samhälle: af flera olika lager. Eu rörelse synes alltjomt fortgå för att lyfta desamma. Historien visar oss, hu u det tredje ståndet (le tiers tat) banade sig väg upp; nu kommer ett nytt, ett fjerde ståud och vill 1 ä0ga sig fram. Ingen kan se, hvart Försynen vili sty a hän, men dsssa regelbundna rörelser ha dock till mål att utveckla menskligheten till något godt. Men motstånd möter, och det beror derlör på hvilken kraft som finnes hos folket att genomgå krisen, Här i landet ligger en betydande wakt i jorabukarnes bänder. Men få af dem kunna forrärfva fis andligt vetaude. Deras hufvuduppmärksamhet är riktad på det materiela. Men en så betydande klass kan ej vara utan andlig fond, man har derför lagt an på befrämjandet af bildningsaustalter, således äfven af un versiteterna Dessa åro punkter, från hvilka bildningens strålar genomtränga folklagren på alla häll. Det ar dersore orätt, då man under inverkan af iids prakt ska riktning vill förbi deras betydelse. Kan väl ett folk asstä från hedern adt lägga hand vid den högre odlingens arbete? Ligger det ej en oförvansklig skati i sådana måns verk som Linns, Barzelius, Tegnr? Universiteterna hafva derför äfven sälunda en patriotisk uppgift. Man vill göra det till en blott praktisk undervisningsanstalt. Men menniskan kan ej sakua det idealas skimmer, hon kan icke lefva af bröd allena. Kunskapen är sitt eget ändama, genom tillämpning af denna sanning blir undorvisningen egentligt praktisk. I den sanna dilaniager sammanfalla kunskap och sedlighet. Ej mängden at det inhemtade, utan dess ait, bestämmer värdet. Det ideala i lifvet är som Vestas eld. Ve det land, der denna slocknar! IIUru skulle dot väl vara, om blott ett dystert tvifvel besvarade frågan: Hvad är ganniog? Nej, det är vår uppgift att söka det rätte och goda, under det att det skönas genius visar oss sina hägringat af ott himmelskt para tis. Att bilde tron på denna uppgift, det är universitetets pligt. En i denna tro upplostrad klass blir ett varn mot råheten, hvars fräcka stämma alltsör of:a höjes. Universiteterna skola hinna målet genom att sprida bildnin2. Men ju; högre uppgiften är, desto tyngre 8r ansvaro. Tung är bördan, då vi erinra os8 de hadingångna stora; ännu tyngre, då vi spanande söka gexomforska det kommande. Huru skall väl utslager lyda, då ett nytt sekel sätter sig till doms öfver den bekännelse, vi i dag afgilvit? Vi förtrösta på Honow, som är alltings källa. Då vi nu gå att börja ett nytt tidskifte, anropa vi Honom, att Han må skydda konung och land, välsigna vårt arbete och, likasom i förrunna sekler, skydda detta universitet, vore det också i sekler! Sedan prof. Ljunggren slutat detta eite ta?. uppstämdes en kör, hvarefter uppbrott skedde och samma tågordning vidtogs, som vid intäget. Processionen upplöstea på Lundagård, der ofantliga menniskomassor voro samlade. Knappt en timme derefter samlades studenterna med sina gäster i Knutsalen ä Stad. huset, under det biskopen bespisade universi. tetete gäster. På förra stället gick det ej minst muntert till. Senare på qvällen gafa universitetsbal å Föreningen hevjiofaa acm