Göteborgsposten – 27 maj 1868, sida 1

låga ländstol och visade ett af sina mest förtjusande småleenden men naturligtvis ett sådant som var beräknadt för damsällskap, ty för gentlemän hade hon ett helt annat slags leende. — Det är jag viss om att ni ej vet, sade Harriet i en låg, bestämd ton och utan att följa uppmaningen att taga plats. Jag är fullkomligt öfvertygad om att ni ej har minsta föreställning om mitt ärende här. Ni skall få veta det; det är vigtigt men kort. — Madame, sade mrs Bembridge, i det hon rätade upp sig och blef något blek. Harriet utsträckte sin hand med en för henne egendomlig rörelse och sade: — Håll! Ni måste höra mig för er egen skull och gör väl om ni hör lugut på mig och egnar mig er odelade uppmärksamhet. Om jag ej gör det intryck på er som jag önskar och ämnar att göra, finnes det ännu en person utom mig sjelf, som skall komma att lida genom min olycka, och denna person är ni. Hon lät sin hand falla och hemtade andan, medan mrs Ireton P. Bembridge alldeles mållös betraktade henne med förskräckta, uppspärrade ögon. — Ni tror att jag kommit under en falsk förevändning och till en viss grad är detta också fallet. Ni förlorade ju en toalettsak i Hombnrg? —Ja, en medaljong, sade mrs Bembridge något lättad och omedvetet kastande en blick på sin portmonuå, som låg på bordet framför henne. — Det vet jag, men jag har ej medtagit er medaljong. Ni förlorade någonting mer i Hamburg och det har jag