Göteborgsposten – 27 maj 1868, sida 1

den andra kände sig vanmäktig och i hvars närvaro hennes sjelftillit alldeles tillintetgjordes. Lugn och stilla stod Harriet framför henne, med hufvudet böjdt framåt och de sammanknäppta händerna tryckta fast in mot sitt lif. — Jag har ingen tid att förlora, och den kortaste förklaring skall i detta fall vara den bästa. Då denna blomma föll ur ert hår utöfver altanen utanför Kursaalen i Homburg, föll den för mina fötter. Jag stod på terrassen nedanför. Hade min man, under det ni och han stodo der, en enda gång vändt sina ögon från er och sett ned öfver balustraden, skulle han hafva varseblifvit mig; men det gjorde han icke. Jag hade helt tillfälligtvis kommit till detta ställe, ehuru jag den aftonen gått dit, emedan jag misstänkte, emedan jag visste att han var der med er, och emedan jag ej ville dömma honom osedd och utan bevis. Sjunkande ned framför henne och döljande sitt bleka ansigte i sina darrande händer, lyssnade den andra qvinnan till henne. — Jag hörde allt, hvad han sade till er. Studsa ej; det var myckert vackeft. Jag kan alltsammans utantill, hvarje betoning, hvarje tvekande, hela den lögnaktiga skalan från början till slut. Jag hörde hela den historia, han berättade er om sitt giftermål; hvarje omständighet, hvarje försukring, hvarje känsla var en lögn! Han berättade er att han af medlidande — en mans medlidande med en qvinna — hade gift sig med en fattig, lidelsefull dum flicka, som hade skadat sitt rykte genom sin oförbe