Göteborgsposten – 27 maj 1868, sida 1

tagit med för att visa er, att ni måsto och gör bäst i att höra mig. och med dessa ord lade Harriet en förtorkad och vissnad blomma, som under det den ännu var frisk, då den hade sutit i en qvinnas silkeslena hår, hade haft den praktfullaste högröda färg, på bordet straxt vid portmonnän. — Hvad är det? Hvad menar ni? Gode Gud, hvem är ni? sade mrs Ireton P. Bembridge, då Harriet tog det enda steg hon hehöfde att taga för att komma fram till bordet. — Jag är Stewart Rouths hustru, svarade hon långsamt och utan att förändra ton eller befria den andra qvinnan från sin oafvända blick. Nu sprang mrs Ireton P. Bembridge upp med ett ansigte som var så blekt som ett liks. — Blik ej förskräckt, sade Harriet, jag har ej kommit hit för att ingifva er fruktan för mig eller öfverhufvudtaget för er eller min egen skull, utan af en annan orsak. — Hvilken, hvilken är den? frågade hennes interlokutör i det hon åter ängsligt satte sig. — Min mans säkerhet, sade Harriet, och då hon hade sagt dessa ord, kände mrs Ireton P. Bembridge att ett bländverk för alltid fallit från hennes ögon. Han tillhörde denna bleka, stränga qvinna, hvars skoningslösa ögon voro fästade på henne, i hvars oföränderliga röst ej fanns en ton af tvifvel eller svaghet. Hvarje drag i hennes ansigte innehöll bekräftelsen på hennes rätt, mot hvilken