Göteborgsposten – 26 maj 1868, sida 1

att det stod i hennes makt att göra de flesta af dem afundsjuka och olyckliga, likväl gjort en mycket omsorgsfull toalett. Hon var likasom litet uppledsen vid det sätt hvarpå hon tillbragte sitt närvarande lif. Routh kunde ej särdeles ofta vara i hennes sällskap, och ehuru hon hade förmått sig att tro, att hon hyste en allt annat undanträngande böjelse för honom, var en stor del af hennes tid och tankar likväl oupptagen utan att hon riktigt visste hvartill hon skulle använda någon af delarne. Det romantiska i ett sådant lif af inkognito var på sitt sätt rätt behagligt så långt det gick, hvilket onekligen var mycket långt, men likväl icke fullkomligt långt nog. Och hon leddes förskräckligt, det kunde ej förnekas. När Rouths dagliga bref blifvit läst — ty det fordrade hon af honom, som hatade att skrifva bref och hvars hårda prosaiska natur behöfde att han måste sporras af hela hennes skönhet, koketteri och listighet för att han skulle kunna väckas till känslofullhet och gifva sitt språk kärlekens vältalighet — hade hon ingen annan tillflykt än romaner och den obestämda utsigten till ett par ytterligare biljetter eller till att profva en ny klädning eller öfverväga hvilken teater hon skulle besöka eller hvarthän hon skulle resa på eftermiddagen. Hon gladde sig åt att få se ett nytt ansigte, om det också endast var ett fruntimmers, och skälet till att emottaga henne var så giltigt att Routh ej kunde göra någon invändning deremot. Ja, hon kunde ej erkänna riktigheten af hans invändningar emot att hon gick mera ut och i allmänhet emottog besök; det kunde ju ej vara länge och var så romantiskt, så ofantligt romantiskt. Un