Göteborgsposten – 25 maj 1868, sida 1

förut skulle varit i bryderi öfver hvad han skulle säga henne, och hade någon begärt att han skulle gifvit en skildring af deras möte (hvilket ingen gjorde, emedan det var af ödet bestämdt att alldeles blifva glömdt och öfversmämmadt af händelsernas ström) skulle han varit fullkomligt ur stånd att uppfylla en sådan begäran. Besöket varade länge, och då (icorge Dallas vid dess slut hjelpte Clare Carruthers in i sin kusins vagn, var hennes ansigte tätt beslöjadt och den lilla handen, som hvilade i hans hade ännu icke upphört att darra. Medan den unge mannen stod på förstugutrappan och blickade efter vagnen till dess den kom ur sigte, var hans ansigte blekt och vittnade om en djup rörelse hos honom, men tillika fallt af innerlig och helig lycksalighet. Det låg ett uttryck af beslutsamhet, hopp, mod och kraft i hans anletsdrag som de aldrig förr hade burit. Hade han erinrat sig det beslut han fattat för det tillfälle, då Clare Carruthers lärde att känna Paul Ward som George Dallas och hade han förnyat det med nytt mod och nya krafter nu då han icke längre hade omständigheterna emot sig, då ödet icke längre hotade honom, och han icke längre stod utan vänner: Härmed må nu vara huru som helst, så förde han ett ödmjukt och tacksamt hjerta med sig, då han inträdde på Mercurys byrå, som en helt annan menniska än han varit, då han första gången stigit öfver denna tröskel. Mr Cunningham var tillstädes och var ytterst glad att träffa honom. — Jag var just i begrepp att skrifva till er, gamle