Göteborgsposten – 18 maj 1868, sida 1

Riksdagen. I båda kamrarne behandlades sistl. Fredag lagutskottets utlåtande i anledning af väckta förslag om utvidgad religionsfrihet. Vi meddela efter Aftonbladet följande redogörelse för diskussionen: I Första kammaren öppnades öfverläggningen af hr Hasselrot, som talade med värma för den religiösa friheten och visade att förslaget medgåfve större dekännelsefriher än nu gällande lag, hvarför ban förordade dess antagande, ehuru ban för sin del skulle ha föredragit hr Lemchens liberalare förslag. Derefter uppträdde två af kamrarnes presterliga ledamöter, biskop Beckman och d:r Säve, båda framställande en och annan betänklighet, som hindrade dem från att obetingadt bifalla förslaget, hvilket de dock till hufvudsakliga delar gillade. Enahanda var förhållandet med hr Hazelius; grefvarne C. G. och J, O. Mörner och hr Nordström voro deremot mera afgjorda motståndare till förslaget i sin helhet, hvilket deremot försvarades och förordades till antagande af hrr Faxe, E. Sparre, Bergstedt och C. A. Raab. Grefve Sparre sökte ursäkta dröjsmålet medl förslagets framläggande dermed, att det ej stått i mensklig makt att medhinna detsamma förr, då lagutskottet varit så ytterligt öfverhopadt af göromål. Tal. hade anmält reservation mot betänkandet, emedan han, med den brådska med hvilken man arbetat, ej ansett sig kunna försvara hvarje detalj i detsamma; men vore de anmärkningar, som kunde göras mot förslaget, ej flere och ej af svårare beskaffenhet än dem ban här bort framställda, funne han icke någon betänklighet mot dess antagande. Utskottets uppgift hade varit, att, med så få förändringar som möjligt af det bestående, göra de medgifvanden, som voro oeftergifliga, och sådana voro de af utskottet föreslagna nya stadgandena om vilkoren för utträde ur statskyrkan och om civiläktenskap mellan dissenters och olika trosbekännare, De talare som hade betänkligheter mot förslaget, undveko emellertid i allmänhet att yrka afslag, utan ansågo en återremiss böra beslutas på det kammaren dermedaskulle ädagalagga att den önskade en forändring i nu gällande lagstiftning, Resultatet blef ock ett beslut om återremiss, hvilket fattades med 38 röster mot 9, sedan först genom en preliminär votering med 27 röster mot 23 hade till kontraproposition antagits bifall till förslaget. De 23 rösterna afgålvos för rent afslag. I Andra kammaren egde en temligen vidlyftig diskussion rum. Professor Ribbing utvecklade närmare de båda fordringar han framställt i sin reservation, isynnerhet om examensgarantier för nödig bildning hos dissenterförsamlingens föreståndare. Rektor Biljeström, motionär i ämnet, förklarade sig, ehuru han skulle önskat att utskottet i vissa fall varit mera liberalt, dock önska bifall till utskottets förslag. Hr Rosenberg ansåg också de speciela anmärkningar han kunnat göra såsom mindre betydande, åå förslaget dock i sin helhet innebure ett väsendtligt framåtskridande, och ville derför yrka bisoll. Två Jonas Jonassöner, den ena från Kronoberge, den andra från Kalmar län, yrkade återremiss: och i detta yrkande instämde Liss Olof Larsson, som påstod att hans kommittenter och Dalallmogen i allmänhet vore så ofördragsamma, att de icke ville höra talas om några rättigheter för andra trosbekännare och att de trodde, det hvarje förslag härom knappt kunde vara allvarligt menadt. Den som bestämde utgången i Andra kammaren var br Björck, som med stor utförlighet anförde en bop argumenter mot förslaget ur liberal synpunkt, hvilka till en del voro sådana, som kunna anföras mot hvarje förslag, som icke innebär full religionsfrihet, till en del berodde på oriktig uppfattning om, huru långt man i en sådan författning som denna kan gå, så länge åtskilliga i politiskt bänseende inskränkande grundlagestadganden qvarstä. Talaren slutade med att begära — bifall till betänkandet, men hans argumenter åberopades med det allrastörsta nöje af dem, som ville behålla status quo och derför yrkade en 8. k. återremiss. Förgafves visade hr Hierta vigten deraf att icke skjuta ifrån sig det framåtskridande i tolerans, som utskottets förslag innebure, förgäfves ntvecklade hr Blanche en hänförande vältalighet till vederläggning af hr Ribbings examensskrupler och hr Liss Olof Larssons intoleranta utgjutelser; förgäves förklarade hr Ahlgren, att han frånfölle sin