Göteborgsposten – 15 maj 1868, sida 2

inför gåtor, de der betyda ingenting mindre än menniskosjälen, lifvet. Det yttre, ytliga, antager sin rätta betydelse af en blott tillfällig form, som anden ikläder sig, genombryter, förändrar, utbyter. Anden är gåtan, som i och genom lifvet skall lösas. Anden blir sålunda den verkliga menskliga personligheten, hvilken tvingar de yttre oständigheterna att slutligen böja sig för hans vilja. Han danar dem efter sitt beläte, om vi så begagna detta uttryck, likasom konstnären, gripen af sin ide, låter denna, en Prometheus gnista slå eld ur det oformliga blocket och tvingar detta att förmäla sig med iden till ett helt i skönhet och harmoni — en bröllopsfest mellan det deruppe och det här nere. Vid en öfverblick på den norska diktareskolan finna vi de båda diktarne Björnstjerne Björnson och Ibsen mäktigast framträda. De äro hvarandra så lika, men dock så olika! Under det att Ibsen låter de menskliga lidelserna brottas och själen, såsom i Brand, i abstrakt ytterlighet sträfva till lösningen af sin uppgift, för att dock till sist stanna vid ett negativt frågetecken, — är deremot Björnson mera harmonisk och låter det negativa i de yttre tillfällena undertryckas af det positiva i menniskosjälens vilja, i karakteren, som sist når sitt mål, förmäler sig med verkligheten och sålunda blir en etisk personlighet. Björnsons nya bok Fiskerjenten är en ny illustration af denna sats. I stora drag tecknar förf. Jentens sig utvecklande karakter, omgifven af förträffligt frambragta bifigurer, hvilka gifva lefvande lif åt taflan. Den unga knoppande flickan har ännu ej lärt att känna kärleken. Men efter konfirmationen kommer hon i syskolan, der Lise Let finnes, som ler, skrattar och gråter, men alltid skrattar och gråter öfver kärlek. Af henne erhåller jenten, Petra, sin första aning om kärlekens mysticism. Hon vill lära känna horom verkligt, och hon gör en barndomsbekant, en ung sjöman, till sin fästman. Han reser bort, men till den lilla staden kommer i stället trån Spanien en köpman. Han fyller den unga flickans fantasi med underbara bilder från Spanien och slingrar kring hennes hals en rik guldked. Hon vill ej behålla den, men guldet har sin märkliga tjusningskratt. Hon väntar den rike köpmannens frieri. Men i detsamma återkommer en annan ung man, som bibringat henne kunskaper och först öppnat hennes själ för vetandets utsäde. Hon drages mäktigt till honom. De råkas och i hans armar vet hon först, känner hon törst hvad det är att älska. . Men guldkedjan går igen, liksom hon i ynglingasagan, och den nyss knutna förbindelsen hätves. Sjömannen kommer tillbaka, men Petra vill ej veta af honom. Hela den lilla staden råkar i uppror, och Petra flyr. Hon hamnar i en prestgård, der hon finner vänskap, frid och harmoni. Här öppnas hen: neg blick för de dramatiska skönheterna. Under det lif i Christo, till hvilket lifveti prestgården är en förberedelse, mognar den unga ilickans kallelse för teatern. Det upptäckes. För presten är teatern ett vederstyggligt ondt. llan älskar en Holberg, Öhlenschläger, Shakspeare, men han hatar af kristligt nit dessas ebeniska framställare. Han värderar skådespelet, men föraktar skådespelarekonsten. Han torvisar Petra ur sitt hus, men hon förblir cock qvar. Prestens sinne omstämmes, och kan är sjelt närvarande bland åskådarne på tatero, då Petra skall debutera. Teckningen slutar just då ridåen går upp. Man spörjer sig sjelf: Skall denna qvinna, som ej ens i den stilla prestgården kunde återfinna sig sjelf, bli sig sjelf i harmoni, skall hon bli sig sjelf i utötningen af den konst, som fordrar mer än någon annan idkarens uppgifvande af sig sjelf? Ja, ty Petea är trolofvad med konsten, hon skall förmäla dess gnista ofvanifrån med sig, för att al båda skapa en skön gestalt, i hvilket skapande hon sinner sig sjelf, vinner harmoni, blir en karakter, mäktig att besegra de frestelser, som slingra sig vid hennes fot, en etisk personlighet midt under hängifvenheten åt det estetiska. Ibsen skulle fört oss till spörjsmålet, men ej tillåtit oss komma utöfver detta. Björnson liter oss sjelfva besvara spörjsmålet — och har med Fiskerjenten återigen frambragt ett ylster, som förtjenar att sättas högt inom Norcens litteratur.