Göteborgsposten – 15 maj 1868, sida 1

golfvet, återvände färgen på hennes kind och klarheten i hennes ögon. Ett nytt lif, en ny kraft tycktes uppstå hos henne. Det som hon hade gjort, det som sett ut som undergång skulle blifva ett medel till räddning. Rouths vigran att genast komma hem förargade och förvirrade henne och gjorde henne modfäld. Hvarför var det så svårt att öfvertala och öfvertyga honom, hvarför var han så likgiltig för faran? Hans förevändning hade varit förrättningar; åsyftade dessa, som hon hoppades och trodde, förberedelser, borde han hafva kommit hem för att erfara det påträngande skälet till deras påskyndande. Hvarför var han så hård mot henne? Hvarför hade han ingen tanka öfrig för hennes önskningar, intet medlidande med hennes qval? Harriet kunde ej låta bli att göra sig denna fråga, ehuru hon stridde med hela sin kraft mot den dödande smärtan som svaret förorsakade henne. Sålunda förflöt tiden sakta, tills Harriet, utan att tänka något dervid, tog det på bordet liggande papperet som innehöll en hel uppenbarelse för henne. Om de timmar som följde, huru svartsjukans, den förrådda kärlekens raseri åter uppvaknade hos henne och flammade upp till den vildaste och mest förtviflade grad; huru hon våndades under det förakt och vanvördnad, som hennes mans ovärdighet tvingade henne att känna, skulle hon ej ens sjelf kunnat gifva någon förklaring. Hon hade haft det djupaste medlidande med förbrytaren, hade alltid varit färdig med hjelp för honom, men för denne ömklige, fege, hjertlöse lögnare hade hon endast förakt. Dock jo,