Göteborgsposten – 15 maj 1868, sida 1

träffat henne genom denna nya upptäckt gjorde hennes ansigte hvitt som marmor och framkallade ett uttryck af den lifligaste sasa i hennes blå ögon. IIon hade ej hyst någon större fruktan, än att brefvet skulle underrätta henno om hvilken dag George ämnade att komma tillbaka, och derpå var hon förberedd; men detta! Det var för mycket för henne; och de första ord hon uttalade visade att hennes själ förlorat sin kraftiga förmåga att tänka; de banade sig väg öfver hennes läppar med ett stånkande: — Det är jag — jag som har störtat honom i förderfvet! Men icke ens nu kunde svaghet och öfverraskning rätt länge dröja qvar i Ilarriets själ. Så småningom såg hon saken i dess sanna ljus, väl som en oroande, en förskräcklig omständighet, som ett förökande af det farliga i deras ställning men ej som en nödvändigtvis oundviklig katastrof. Derpå såg hon ett nytt ljus, grep hon efter en ny tanke, ett nytt ljust hopp. Det skulle göra intryck på Routh, det skulle förjaga hans obeslutsamhet; det skulle fullständigt öfvertyga honom om deras verkliga fara; det det skulle kasta hela bördan af identifikation öfver på honom; det skulle åvägabringa en stark och öfverbevisande föreningslänk mellan honom och den döde; ty de Åinköp? som voro omnämnda i den anteckning, hvaraf George hade sändt henne en afskrift, voro helt enkelt aktier i bolag, med hvilka Stewart Routh stod i förbindelse. Endast Georges okunnighet om dessa saker hade förhindrat honom att fatta meningen med anteckningen. Och nu stod Harriet upp och medan hon gick öfver