Göteborgsposten – 14 maj 1868, sida 1

Han hade endast föga meddelat henne om dessa planer, men hon antog att denna förbehällsamhet härrörde deraf att hon sjelf hade dragit sig tillbaka från sitt förra verksamma deltagande i hans lifsuppgift och den var en ytterligare anledning för henne att hoppas att Routh var 1 begrepp att taga det beslut hon önskade. När vi komma tillbaka till London skall jag tänka derpå, hade han sagt och hon höll sig fast vid det hopp, vid det halfva löfte dessa ord hade inneburit. Han ordnade otvifvelaktigt sina affärer för att kunna undvika ovädrets utbrytande. Den köld som uppståt dem emellan kunde förklara orsaken att han nekade henne den trösten att blifva bekant med hans afsigter. Mången obetydlighet i hans dagliga lif som icke undföll hans hustrus skarpa uppmärksamhet, häntydde på ett eller annat afgörande steg, och tiden till förklaring måste ovilkorligen komma; emellertid vakade, väntade och led hon. Huru led hon icke hvarje timma i sitt lif! Och dock hade en viss sinnesslöhet tillika bemäktigat sig Harriet. Endast sällan vände hon från känslans synpunkt tillbaka till det förflutna, ty väl tänkte hon derpå för att understödja sitt förstånds och sin viljas verksamhet men erinrade sig det hvarken med liflig och djup sorg öfver dess försvunna lycka sådan som denna hade varit eller med ånger och förskräckelse för dess djupa och oerhörda brottslighet... Dagens börda var nu nog för denna qvinna hvars styrka hade varat så länge, uthärdat så mycket och gifvit vika så plötsligt. (Forts).