Göteborgsposten – 14 maj 1868, sida 1

nom att tänka på, ingen annan att bekymra sig om, och hon hade ständigt iaktagit honom, förr munter och glad, nu kall och tvär. Han hade fullkomligt rätt i att tro det hon ej hade minsta misstanka om att mrs Ireton P. Bembridge var i London, men det var också den enda punkt hvari han hade rätt. Hade han haft minsta aning om huru mycket hans hustru visste skulle han gifvit sig utHade Stewart Routh haft minsta aning om omfånget af sin hustrus kunskap om hans lif i Homburg, kunde han ej hafva låtit invagga sig i det falska lugn, hvaråt han hade öfverlemnat sig efter deras återkomst till Londen. Han såg nog, att Harriet lade noga märke till hans sinnesstämning och i tysthet iaktogo hans handlingar, men det var han vand vid. Harriet hade ingen annan är hoseende af en förstämning som han var långt ifrån att hysa och afväpnat henne genom större uppmärksamhet emot henne under de få timmar på dagen som han tillbragte hemma. Harriet hade svårt att förklara för sig anledningen till hans upprymda sinnesstämning, men hur stark hon än var till hjerta och själ, var han dock icke helt och hållet fri från svagheten att gripa efter den uttydningen af en hemlighet, som på ett visst sätt lindrade hennes egen smärta och antog derföre att han endast hade blifvit flyktigt fångad af den qvinnas koketteri, som hade utöfvat sin tjusningskraft på honom och att det obetydliga såret blifvit läkt så snart han åter fördjupat sig i de planer som hade väntat på honom i London. 4