Göteborgsposten – 13 maj 1868, sida 2

och icke heller skullo det kunnat lugna henne något ögonblick, om hon också hade haft dem. Hon brydde sig ej om frihet, hon, som frivilligt hade burit den sorgligaste träldoms fjettrar af en allt annat undanträngande, passionerad kärlekrtill ett ovärdigt föremål, hade tryckt dem till sitt bröst och låtit dem, utan att göra något försök att lindra smärtan, äta sig in i hennes kött och upfylla det med förruttnelse. Men hvad mera var, bon kunde för hans egen skull icke låta honom gå; hon var sitt lifs lag, att en i vanära rotfästad ära icke skulle befläckas af henne, obrottsligt trogen; hon måste rädda honom för hans egen skull; från honom sjelt måste hon rädda honom, ehuru ej för att föra honom tillbaka till sig; måste rädda honom mot hans egen vilja, ehuru hon i sin qvinliga ångests grymma smärta längtade efter att hatva örverstatt det, längtande efter detta intet, hvarpå hon bade kommit att tro såsom slutet på allt, och som hon hade lärt att betrakta som sitt yppersta goda. (Forts.)