Göteborgsposten – 13 maj 1868, sida 1

dre hade det varit utan resultat, och Harriet hade blifvit helt förvirrad genom detta nederlag. Faran var så oerhörd, den oförutsedda upptäckten af hvem den mördade hade varit, hade gjort deras ställning så prekär, så utomordentligt invocklad, att hon intet enda ögodblick hade drömt om, att Routh kunde vara likgiltig för deras vigt, men han hade afvisat hennes uppmaning, afvisat den på ett nästan rått sätt, och hennes förvåning hade knappast varit mindre än hennes smärta. Han måste i sanning hafva blifvit förtrollad af denna främmande sköna qvinna. Harriet erkände oförbehållsamt amerikanskans skönhet; hon egde tillräckligt förstånd och uppriktighet för att ej nedsätta en rival när han kunde förbise eller underskatta det vigtiga och farliga genom den nyss uppståndna förveckligen. Det var en ny sida i denne mans karakter; det var en synpunkt, hvarifrån hon icke förr hade sett honom och som förvirrade henne en liten stund. En gång, den dag hon hade träffat George Dallas — då hon hade skiljts från honom vid ingången till hans mors boning — hade han kommit att tänka på huruvida hon, om hon hade haft någon annan tillflykt än sin man, om hela verlden utanför honom icke hade varit ett tomt rum för henne, då kunde hafva låtit honom gå? Hon hade hört talas om sådana ting; hon visste att de egde rum, visste att många qvinnor af verld funno sig med lugn om än icke med nöje i deras mäns otroheter och läto dem passera utan att göra någon anmärkning deremot och betjenade sig af dem som medel till rikedom och nöjen. Hon hade inga sådana resurser,