Göteborgsposten – 12 maj 1868, sida 1

sin frånvaro från hemmet, och som hon icke hade den aflägsnaste aning om, att mrs Ireton P. Bembridge var i London, aldrig, utom en enda gång då han hade visat henne medaljongen, hado visat spär af avartsjuka och utan betänkande antagit hans angifna skäl till deras plötsliga återresa till England, hade han ingen anledning att oroa sig med afseende på henne. Att omsorgsfullt undvika att nu väcka hennes misstanka och svartsjuka och, när det rätta ögonblicket kom att styrka den förra och egga den senare så starkt genom otrohet och förakt att hon lät drifva sig att genast skilja sig vid honom genom lagens tillhjelp — derpå gick hans plan ut och den lofvado mycket; ty han trodde sig känna Harriet i botten och med säkerhet kunna förutse hur hon skulle förhålla sig. Det var egendomligt, om mensklig sjelfmotsägelse kan vara det, att Stewart Routh, som sjelf var i högsta grad hämdgirig alldeles förbisåg att den sålunda ytterst förrorättade qvinnan likaledes kunde söka sin hämd, som skulle bestå i att hon förkastade sin egen frihet, när hon måste köpa den med hans. Om djupen i detta svarta hjerta, de djup som ej ens voro medvetna om sig sjelfva, de obekanta, oundersökta, hemliga djupen, hade blifvit ransakade skulle det måhända hafva visat sig att denne man hade blifvit så van att finna sjelfuppoffring hos den qvinna som älskade honom med en förtviflad, om än icke blind kärlek, att han kände sig öfvertygad det hon likväl i sin högsta förtviflan och största harm öfver liden orätt skulle göra hvad det var hans vilja att hon skulle göra.