Göteborgsposten – 12 maj 1868, sida 1

tungt på honom; han kunde icke glömma huru hon hade uppfört sig efter det den första smärtan, det första straffet för hennes fysiska svaghet, som hon hade hånat och bemödat sig att bekämpa, vat öfverstånden. Lika så säkert som hans minne var tvunget erinra sig allt, hvad som gått förut, likaså säkert var det dömdt att utmåla för sig allt som skulle komma. Men han blef icke mildare stämd mot henne den dagen, nej icke på minsta sätt, ehuru hans föreställningar aldrig hade varit så utförliga, så bestämda, så lugna. Han hatade henne; hon plågade honom; hon var honom icke längre till nytta; var en ständig plåga för honom. Han återvände derföre till den tanke, hvarmed hans betraktelser hade börjat, och då han satte sig att genomläsa den massa papper, som fordrade hans uppmärksamhet på hans kontor i Tokenhouse-yard — ty han delade nu förrättningslokal med den osynlige Flinders — återtog han: — Hvad det skulle vara en lättnad att komma bort ifrån henne för alltid. Om några få dagar måste slutet komma. Han var på sitt sätt en modig man, som kallblodigt gjorde sin beräkning och genomgick sina brottsliga anslag utan någon dåraktigt öfverdrifven tillit, men med välgrundade förhoppningar. Ännu en kort tid skulle det ej falla sig svårt att bevara ett vänskapligt förhållande till Harriet, isynnerhet som hon hade återtagit sitt ensliga lefnadssätt och han varit så försigtig att låtsa som om han åter hade fått lust att spela sedan den gång han hade varit lycklig nog att vinna så betydligt i Homburg. På så sätt förklarade han