Göteborgsposten – 12 maj 1868, sida 1

— — — Under alla dessa betraktelser hade han knappast egnat George Dallas en tanke. om tillochmed det värsta måste inträffa, skulle han dock vara i hemlig säkerhet. Medan han hade granskat den kedja af sammanstötande omständigheter, som såg ut som bevis, med George Dallas, hade han funnit det ändamålsenligt att förstora deras vigt och hade förstorat den, och medan han nu öfvervägde den för sig sjelf, fann han det ändamålsenligt att förminska denna vigt och förminskade den. Visserligen skulle det naturligtvis uppstå mycken sorg och förödmjukelse för hela detta Telton-Dallas-Carruthers följe som han var oförskämd nog att kalla det i sina tankar, men ingen verklig fara och tillochmed om så vore hade han alldeles ingen anledning att sörja deröfver. Då han hade behöft pengar, hade Deane (så kallade han honom ännu alltid i sina tankar) måst vika för denna bjudande nödvändighet; nu behöfde han säkerhet till sin person och den måste Dallas betala. Det låg någonting sublimt ondt i denna menniskas gränslösa egoism. I det han vände sina tenkar bort från den riktning de hade varit tvungna att följa tänkte han — Allt har sin underliga sida; här består den i Harriets halfva slägtskap med dessa menniskor. Den känslofulla damen på Poynings har visst aldrig hört talas om sin stjuffader Creswicks nidce. Ett bref till mr Routh, försegladt med de zirligaste initialer och hvars glatta tjocka omslag, innehöll ett ark af samma slag, hvarpå det var skrifvet några rader. Men medan Stewart Routh läste dem, tindrade hans mörka öga af