Göteborgsposten – 11 maj 1868, sida 2

Från Utlandet. Att förhållandet mellan Frankrike och Preussen blir med hvarje dag mera spändt, det synes nu vara så godt som visst, i trots af all den officiela fredsfernissan. En ny fnurra har i frågan om förbundsfästningen Mainz bragts på tråden, och mer än ett ansedt politiskt blad antyder, att vi i sjelfva verket f. n. ha en ny luxemburgersråga på dagordningen. Diskussionen angående Mainz har emellertid blifvit så allmän och antagit sådana proportioner, att det är på tiden, att vi sätta våra läsare i tillfälle att bedöma sakens ställning på dess nuvarande utvecklingsstadie. Medan den forna förbundsförfattningen ännu hade gällande kraft, egde Mainz en blandad preussisk-österrikisk och hessisk garnison. Etter kriget 1866 har Preussen uteslutande tillegnat sig rätten att hålla garnison i Mainz och derigenom ökat betydelsen af den hotelse, som denna fästning enl. fransk uppfattning innebär för Frankrike. D. 3 Sept. 1866 underiecknades ett fördrag mellan storhertigen af Hessen-Darmstadt och konungen af Preussen angående öfra Hessens inträdande i Nordförbundet och vissa landsträckors öfverlåtelse till Preussen. Till detta fördrag bifogades ett slutprotokoll. hvars art. 8 lyder sålunda: Rätten att hålla garnison i Mainz tillkommer uteslutande Preussen och förblir hos denna makt; den ordnas enligt samma bestämmelser, som hittills bestått och tjenat till rättesnöre för förhållandet mellan förbundsdagen och den storhertigliga regeringen. I samma slutprotokolls art. 6 och 9 förbinder sig storhertigen dessutom att ej upprätta nägon annan tolegrafstation i staden Mainz, än den preussiska, och att låta den telegrafiska förbindelsen inom sjelfva fästningen uteslutande ligga i preussarnes händer; vidare öfverlåtes postväsendet i provinserna Rhenhessen och Starkenburg till Preussen nnder samma vilkor som i Öfra Hessen, och Preussen förbehäller sig derjemte ovilkorlig rätt att anlägga telegraflinier och stationer inom hela storhertigdömet. Denna öfverenskommelse blef, så vidt vi veta, först bekant under våren 1867, då grefve Bismarck under den luxemburgska förvecklingen drog åt sidan den slöja, som hittills hvilat öfver Preussens allianstördrag med Sydstaterna. Att Österrike och Frankrike alltid ansett dessa fördrag strida mot andan i Pragerfredens art. 14. hvilken tillförsäkrar Sydtyskland en oberoende international tillvaro, är temligen bekant. I afseende på den forna förbundsfästningen Mainz tages likväl den omständigheten isynnerhet i betraktande, att den enligt fransk uppfattning