frukta för att det skulle misslyckas, då det hade blifvit träffadt för Deanes eget nöjes skull men att han då för första gången i sitt lif hade känt sig fysiskt ur stånd att uthärda att vänta och bevara skenet. Han måste återkalla i sitt minne huru han ryst tillbaka för den plumpa oförskämdhet, hvarmed Deane, som han hade vetat, skulle hafva drifvit gäck med hans fruktan och oro i närvaro af George Dallas, hvilken ej haft någon kännedom om deras ömsesidiga förhällande; hur nödvändigt det hade varit att han bevarade sitt sinneslugn tills han hade kommit i besittning af de utlofvade penningarne af Deane. Han måste erinra sig, huru den tanken att den man som redan till en del hade brutit det ord han gifvit honom och måhända skulle bryta det helt och hållet och derigenom ruinera honom i grund och botten (ty hade han den gången misslyckats och blifvit upptäckt skulle allt varit förloradt för honom) endast hade varit några steg från honom och kanske hade haft de utlofvade penningarne i fickan, hade runnit honom i hågen med en sällsam trollmakt; huru den hade förökat hans hat till Deane; huru den hade fördjupat hans känsla af egen förnedring; huru den hade bragt honom att förbanna sin egen sattigdom och uppfyllt hans hjerta med förbannelser öfver den rike man, hvilken hade egt de penningar som hade varit detsamma som lycka och säkerhet för honom. Han måste erinra sig, att Deane icke hade gifvit honom något svar på hans biljett som hade varit affattad med så mycken måtta och klokhet som möjligt (Harriet hade hållit sig strängt till sanningen, i hvad hon hade sagt till George Dallas derom) utan öfverlemnat