hade kämpat så hårdt för att vinna och skydda honom för följderna af ett bedrägligt öfverlåtande af aktier som han redan hade verkställt. Det hade kemmit till en fråga om timmar och otåligheten hade nästan utmätt Rouths starka nerver, nästan beröfvat honom hans sjelfbeherrskning. Hur väl erinrade han sig icke detta, hur upplefde han icke åter hela denna tid! Den hade aldrig förrr stått så lefvande för hans minne med hatets och harmens hela styrka, hur ofta han än hade tänkt på den. Det hjertlösa skämt, den småaktiga oförskämdheten hos den rike skurk, som icke hade gjort sig någon föreställning om den större bofvens kraft och bestämdhet, oförvägenhet och förtviflan, visade sig likaså lefvande för Stewart Rouths bämdgiriga minne som om han för icke alltför många månader sedan hade uppnått sin rysliga hämd och ömkliga triumf, som om han ännu igår hade lidit och pinats under dem. Och detta igår! Hvad det hade varit en herrlig dag i hans lif. Snart skulle han tänka på det och icke på någonting annat; men nu måste han genomgå alla sina minnen till slutet. Ty i detta hänseende var han icke sin egen herre. Hade han en gång börjat att tänka derpå och på nytt genemgå hela denna historia, förmådde han icke förkorta tiden. Han måste återkalla i sitt minnne de timmar, på hvilka han hade väntat att Deane skulle komma och betala honom de lofvade penningarne; han måtte erinra sig huru de hade försvunnit och hade lemnat honom sjuk af svikna förhoppningar och vansinnig af fruktan; hur han hade beslutat att hålla nästa aftal med Deane och icke