nonom åt den grymmaste väntan. Han måste erinra sig luru åtrån efter att få veta, om Deane verkligen hela dasen hade haft de penningar hos sig, som han hade lofvat honom och låtit honom vänta på, hade blifvit tvingande, yförsonlig och oemotståndlig; hur han hade stått på lur vid restaurationen och af Deanes skrytsamma yttranden till sin följeslagare upptäckt, att han hade gissat rätt, samt följt efter dem, fast besluten att ha ett svar af Deane. sHan måste erinra sig hur han hade kämpat med sin harm och en och annan qvarlefva af sin förra stolthet, som hade plågat honom med en vild längtan efter hämd medan han hade väntat i närheten af det biljardrum, hvarest Deane och Dallas hade gått in. Han måste erinra sig huru tom och ödslig, huru stilla och dyster gatan hade varit, då de hade kommit ut igen och på ett kort afstånd från honom skiljts åt med några likgiltiga ord. Han måste erinra sig hur han hade gått Deane till mötes och blifvit mottagen med några skymford; hur han hade fördragit detta; huru Deane drifvit gäck med hans väntan och skrytsamt visat honom de penningar, hvarpå han förgäfves hade väntat hela dagen, och derpå, i det han plötsligt antagit en mine af vänskaplighet, hade fört honom åt City till, utan att förråda sin bostad men ställt frågor till honom om George Dallas. Han måste erinra sig huru detta hade förökat hans harm och huru en plötslig fruktan uppstått hos honom att Deane hade anförtrott Dallas de löften han hade gifvit honom och hvilken utsträckning deras förrättningsförhållande hade nått. (Forts.)