ÅL177 2 1911. AAAA Q 2 —— Från Utlandet. Det har blifvit sed, att, då ett parlament sammanträder, detsamma först öppnas af movarken med ett tal, hvilket parlamentet sedan sesvarar med en adress. Denna adress belutas i verkligen konstitutionela länder efter ;n stunds diskussion, i England merändels itan diskussion. I mindre fria länder brukar oppositionen, såsom i Frankrike, begagna detta illtälle till en liflig debatt, i hvilken man angriper let rådande systemet och blottar dess svagheter. Tyskland har nu ett tredje slags adressdehatt bragts å bane. Preussen har nemligen genom anordnandet af en tullförening, hvars angelägenheter skola förhandlas af ett särskilt ullparlament, omfattande såväl nordsom sydtyska staterna, skapat ett i materielt hänseende enadt Tyskland. Det nationala enhetspartiets anhängare hafva med skäl betraktat detta parlament såsom det inledande steget till Tysklands enhet, och det är temligen otvifvelaktigt, att detta äfven varit grundtanken i Preussens politik. Men ett enigt Tyskland i enlighet med denna skulle bli ett preussiskt Tyskland; denna tanke har stått temligen klar för befolkningen i Sydtyskland, hvilken derför äfven till deputerade i tulldepartementet valt mest sådana, som äro emot Preussens planer i detta afseende. Då parlamentet emellertid sammanträdde, underlät konung Wilhelm I naturligtvis icke att begagna tilltället att, nästan såsom hela Tysklands suverän, öppna det med ett trontal, försigtigt hållet, det är sannt, men likväl ganska mycket betecknande just deri att det blifvit hållet. Det nationala eller enhetspartiet beslöt att äfven å sin sida nyttja tillfället och föreslå affattandet af en svarsadress till konungen, hvarigenom onekligen parlamentet skulle erhålla en ej blott affärs-, utan äfven politisk karakter. Det är äfvenledes naturligt, att ett så brådskande steg måste ingifva farhågor hos den sydtyska befolkningen, hvars representanter äfven motträdt adressen och uppmanat de nationala att taga förslaget tillbaka. Af denna mening äro ätven de mera moderata preussarne, såsom t. ex. Köln. Zeit., som säger, att adressdebatten skulle vålla regeringen olägenheter, hvarför den helst borde undvikas. Tillochmed de konservativa inse faran af detta otidiga adressförslag, och deras organ Kreuzzeit. yitrar: Det parti, från hvilket adressförslaget utgått, döljer icke, att det önskar en utvidgning at församlingens betogenhet och tullparlamentets ombildning till ett politiskt parlament. Att denna otidiga tryckning endast verkar motsatsen, nemligen att det eftertraktade målet ryckes längre tillbaka, derom har man kunnat öfvertyga sig genom utgången af de wirtembergska valen. Vill man ha en svarsadress på trontalet, så måste det vara en adress som stödjer sig på medlemmarnes samstämmiga bifall, icke på deras motsägelse och strid. Det skulle, i trots af allt tal om nationalliberalismen, ingalunda vara nationalt att påtvinga Sydtyskland den politiska enhet, hvilken endast bör önskas såsom den historiska utvecklingens mognade frukt. Framför allt bör adressen vara af den art, att den ej sårar, men försonar Södern. De sydtyska deputerade ha ock å ett klubbsammanträde diskuterat adressfrågan. Man blef dervid ense om att rösta emot adressen, emedan den innehöll ett öfverskridande af parlamentets befogenhet; några föreslogo tillochmed, att man, i händelse adressen blef antagen, skulle nedlägga sina mandat och resa tillbaka hem. Då sålunda en stark spänning hos de sydtyska deputerade uppstått, är det märkligt att det oaktadt, såsom vårt ena gårdagstelegram angifver, de nationalt liberala fasthålla vid adressförslaget, i hopp att på sir sida kunna vinna den baierske premierministern Hohenlohe och genom honom kunna om stämma sydtyskarne. Att detta likväl icke skall hafva sig så —— —— RRENO