aktligen blifvit farligt. Harriet hade tillika varit behaglig för honom — det har redan blifvit anmärkt att han hade älskat henne på sitt sätt — men denna kärlek hade redan för flera månader sedan upphört; och den mest dödliga af alla dödliga ting är för en sådan menniska som Stewart Routh en död kärlek; den eger ej ens den förskräckliga förmågan att kunna gå igen — den kan ej spöka. Den aldrig klagande, verksamma, outtröttliga, uppfinningsrika medhjelperska, den lidelsefullt älskande makan, den sluga, samvetslösa, oförskräckta, stålsatta förbundskamraten var nu icke annat för honom än en farlig skarpsinnig, misstänksam qvinna, som kände alltför mycket om honom och var honom på allt möjligt sätt i vägen. Hans upprymda sinnesstämning och hans nya passions rus hade förjagat den fruktan för Harriet som hade bemäktigat sig honom men tillika förökat hans ovilja, och det var isynnerhet en tanke som framställde sig med egendomlig bestämdhet för Stewart Routh, då han den morgonen gick åt City till. Den var: — Hvilken lättnad skulle det ej vara att slippa att se henne och blifva af med henne för alltid. Efter deras återkomst till London hade han haft en viss möda att bevara skenet för sin hustru. Till det steg han påtänkte var en brytning med henne ingalunda nödvändig, och lyckades det honom icke att bringa sina planer till mognad före den oundvikliga upptäckten, var det af öfvervägande vigt att de voro eniga om de mått och steg som borde tagas. Visserligen kunde Harriet icke med lycka motarbeta hans beslut, ifall detta blefre af be