hela taget icke hade betalt sig? Nej aldrig. Routh hade blifvit förbittrad på Harrict, när saken hade blifvit bragt å bane dem emellan och hade beklagat sig öfver att den alltid framhölls; men i verkligheten tänkte han mycket oftare derpå än det påtvangs honom genom yttre häntyddningar och han sade oupphörligt sig sjelf att gerningen hade varit nödvändig och oundviklig. Den hade förskaffat honom pengar, då han måste hafva sådana om icke allt skulle varit förbi med honom; den hade förskaffat honom penningar, då penningar hade varit detsamma som ett uppklarnande af hans himmel, ett fullständigt omslag i hans lif, ett afslutande af ett vågsamt och oädelt krig, ett återinträdande på en fredlig och jemförelsevis trygg lefnadsbana. Han befann sig visserligen nu ien prekär ställning, en ställning hvars faror endast kunde öfvervinnas genom oförskräckthet, klokhet och kallblodighet; men dessa egenskaper egde han ju i rikt mått. Hade allt detta icke skett, hurudant skulle hans öde då hafva varit? Då Deane och han hade träffat hvarandra, hade hans affärer stått så dåligt som möjligt, och i det kamratskap som uppstått mellan dem hade det ständigt varit en brinnande harm och förödmjukelse å Rouths och ett kallt hånande, hjertlöst skryt å Deanes sida. Routh hade varit den skickligaste af dem och utan jemförelse den störste skurken, men det hade funnits en viss låghet hos Deane, som tillochmed Routh hade känt sig berättigad att förakta. Och han hade hatat honom. På det kalla sätt hvarmed han plägade i sina tankar genomgå en sak, hade Routb icke underlåtit att taga denna känsla vederbörligt med i beräkningen. Han