Göteborgsposten – 7 maj 1868, sida 2

2— — ——— Från Utlandet. Inom Englands parlament pågår en kamp, hvilken ur rent konstitutionel synpunkt är af stort intresse, särskilt för oss som nu taga de första riktiga stegen på konstitutionalismens bana. Oppositionens ledare i Underhuset, Gladstone, föreslog vid parlamentets öppnande, att den protestantiska statskyrkan skulle upphäfvas på det katolska Irland, ehuru med vidtagande af vissa försigtighetsmått, för att icke kränka någons rätt. Detta motträddes på det bestämdaste af toryregeringens nye chef, Disraeli, hvilken förklarade, att om Gladstones förslag vann genklang, så skulle det icke dröja länge, innan man äfven inom sjelfva England skulle fordra statskyrkans upphäfvande på grund at det betydande antalet dissenters; man skulle uppställa satsen: den fria kyrkan i den fria staten, och detta skulle vara en mannamån mot den engelska kyrkan, hvilken civilisationen hade så mycket att tacka för. Disraelis högra hand, utrikesministern Stanley, lord Derbys förhoppningsfulle son, bifogade det amendement, att det närvarande parlamentet skulle hänskjuta beslutets fattande till det nya parlamentet, hvilket skulle väljas efter de i den nya representationsordningen fastställda principer. Stanley menade, att hästa parlament i alla fall skulle få sig ålagdt genomförandet af den föreslagna åtgärden, genom hvars antagande at det närvarande parlamentet detta skulle binda händerna på det nya. Vid omröstning mellan Gladstones och Stanleys förslag beslöts, att det förra skulle tagas under behandling. Påskferierna kommo emellan och regeringen erhöll någon tids rådrum. Men de olika partierna förblefvo derför icke overksamma utanför parlamentet. Talrika meetings höllos och monster-adresser uppsattes i de olika riktningarne, hvarigenom allmänna opinionen fortfarande hölls vaken. Ändtligen sammanträdde parlamentet återigen. Gjadstone fasthöll vid sina resolutioner, under det Disraeli och Stanley förfäktade det blifvande nya parlamentets rätt att i saken afgöra. Striden gällde om den första af Gladstones resolutioner, således om antagande eller förkastande. Kampen var hård. Debatten fortgick sista dagen ända till kl. 3 på morgonen, då Gladstones förslag segrade med en ännu större majoritet, än vid första voteringen. Efter denna utgång begärde Disraeli, på grund at den ställning hvari regeringen råkat till parlamentet, uppskof några dagar, eller tills i Måndags. Hetta bifölls, på tillstyrkan af Gladstone. I Måndags, då parlamentet åter sammanträdde, föreslog Gladstone, att hans öfriga tvenne resolutioner angående den irländska statskyrkan skulle företrädesvis komma under behandling och föregå alla andra angelägenheter. Disraeli reste sig då och förklarade, att han sedan sista sammanträdet besökt drottningen i Osborne och tillrådt henne att upplösa parlamentet, tilläggande att han, i händelse hon ansåge detta vara olämpligt, erbjudit henne, att kabinettet skulle taga afsked. Drottningen, sade han, afböjde det senare alternativet och ville ej heller ingå på att upplösa parlamentet, emedan en mängd andra vigtiga ärenden behöfde afgöras, och detta ej kunde vara gjordt förrän till hösten. Derpå förklarade Disraeli, att regeringen ej kunde antaga Gladstones resolutioner, men likväl skulle med det första låta debatten om desamma fortsättas. Han ansåg derför, att Glad