Göteborgsposten – 7 maj 1868, sida 1

Expositionen skall naturligtvis blifva uni versel, det hjelps icke med mindre, och från de aflägsnaste ändar af verlden anlända bidrag och bidragande i massa. Ått under sådana förhållanden Sverige och Norge äfven komma att presentera sig är gilvet, så mycket mer?, lärer H. M:ts regering hafva svarat på den erhållna inbjudningen, som vi deltagit vid fiskeriutställningen i Boulogne och den senaste verldsexpositionen i Paris och således ej behöfva göra några särskilda törberedelser. Diverse collies lära redan vara ankomna srån Stockholm. Hvad norska afdelningen beträffar, kommer åtminstone en af dess artiklar att intaga ett framstående rum och ådraga sig en något mer än vanlig uppmärksamhet för så vidt att den redan innan sin ankomst hit låtit tala om sig och förvärfvat sig och sin besättning on viss ryktbarhel. Det är nomligen en liten sogelbåt, benämnd Hilma?, destinerad till en handlande härstädes. En kapt. Andersen jemte två man hafva åtagit sig vågstycket att med den lilla farkosten begitva sig af från Kristiania och hit. Resan, som gynnats af vackert väder och tillryggalagts på fem dagar, har gått bra ända tills hit, men har hållit på att sluta illa för de djorfva resenärerna. I trakten af Fåcamp, ej långt häritrån, har farkoston råkat ut för en storm, i hvilken den ej kunnat reda sig. Faran bemärktes lyckligen i tid af en lotsbåt, Merrimac, som skyndade den oförvägna IIilma till undsättning och bogserade henne i hamn vid S:t Valäry-on-Caux, hvarifrån hon dagen derpå kunde fortsätta färden till Havre, dit hon anlände eistl. Fredag, och gör nu sina små exkursioner i avant-porben och ute på redden, följd af talrika åskådares blickar. Man har redan uppställt den dristiga seglatsen som ett motstycke till de tvenne amerikanarnes färd öfver Atlanten med sin Red, White and Blue, som beundrades på pariserexpositionen. Hilma beundras dock ingalunda för sina behag utan liknas vid en ituskuren citron. En annan expositionsartikel från Paris, men som ej kommer att uppsättas här, har nyligen passerat Havre, nemligen det så mycket omtalade Ornäshusoet, som norska ångkorvetten Nordstjernen varit här på några dagars besök för att taga ombord och hemföra. En exposition af mera sällsynt slag, som lyckligtvis icke så ofta förekommer, men som var desto mera lysande medan den pågick, egde rum i slutet af förra månaden ombord å slupen Fanchette, lastad med 200 fat petroleum, som af ännu outredd anledning plötsligen exploderade och inom några minuter var ett enda ofantligt eldhaf. Det var en Söndagsmiddag, vårsolen lyste i all sin glans och hade i förening med den milda luften utlockat massor af promenerande. Plötsligen höres en häftig knall och inom kort ringlar sig en svart rökpelare i luften, synbar på hvilken punkt af staden man befann sig och tillräckligt utvisande åt hvad håll man hade att söka den inträffade olyckshändelsen. Också skyndar man från alla håll till skådeplatsen och de bassinen omgifvande kajerna fyllas efter hand af böljande folkmassor. Skådespelet var i sanning imponerande. Det lössläppta elementet frossade ohejdadt af det rikliga materialet och skickade fräsande sina väldiga eldtungor i höjden. En rök så tjock, att man derom ej kan göra sig någon föreställning, ringlade sig oupphörligt upp ur eldhafvet. Att försöka släcka den våldsamma branden var naturligtvis icke tänkbart, man måste inskränka sig till att hålla den inom sina gränser, och äfven detta gat fullt upp att göra. Lyckligtvis är kajen, invid hvilken fartyget låg förtöjdt, ej bebygd. Några uppstaplade trädlaster och ett par paviljonger för tulltjenstemän och dylikt voro snart undanskaffade, men när kablarne som fasthållit det brinnande fartyget, slutligen brusto och det ofantliga bälet började drifva ned mot andra sidan, der en mängd fartyg voro placerade, fruktade man allmänt tör det öde, som väntade de senare. Efter otroliga ansträngningar och oaktadt den förfärliga hettan, lyckades man slutligen kasta ombord några jernkrokar som höggo säkert tag, och med de vidfästade kettingarne förA3. Aa hettan Andra varan