Göteborgsposten – 5 maj 1868, sida 2

Från Utlandet. Opinion Nationale innehåller en intressant uppsats, hvilken på det bestämdaste talar för freden. I densamma visas först, att den europeiska jomnvigtens ide, hvilken de krigslystna städse föra på läpparne, blifvit en anakronism. Sedan reformationen måste Europa i sjelfva verket, ifrån Carl V och Filip II af Spanien till Ludvig XIV, och från Ludvig XIV ända till Napoleon, försvara sig mot tankarne på en universalmonarki — deraf detta jemnvigtssystem, som dref nationerna till att förena sig mot de regeringar, hvilkas äregirighet hotade dem. Men en sådan situation, hviken började med det 16:de århundradets religionskrig, motsvarar ej mera folkens intressen och känslor. Fransmännens, engelsmännens och tyskarnes ideal är icke mera att ömsesidigt eröfra och underkasta hvarandra med vapen i hand. De nuvarande folken hafva andra behof, andra önskningar. Deras önskan är freden, deras mest trängande behof är arbetet. Nu för tiden är icke mera det tolket det största, hvilket kan skicka det största antalet gevär till gränsen, utan det hos hvilket de industriela och jordbruksarbetena, den vetenskapliga utvecklingen, undervisningen inom alla samhällslager erhålla den lifligaste impulsen. vi höra invändas, fortfar bladet, att allt detta är chimrer, en utopi, opraktiskt. Välan! Låtom oss då en gång tillse, hvad som är praktiskt. Helt säkert är det väl praktiskt att hetsa 1,200,000 fransmän mot 1,200,000 tyskar, att försöka Chassepotgeväret mot tändnålsgeväret, att organisera det mest storartade slagtande, som verlden någonsin sett; att decimera de båda största kontinentala befolkningarnes manliga hälft — och hvarför? Vet någon det? Kan någon säga det? Hittills har ingen försökt göra det. Ett tadelvärdt slagtande, ett vansinnigt mördande, ett krig utan ide, utan moralitet, utan intresse! Och dagen derpå? Låtom oss antaga, att vi äro så segerrika, som vi vilja vara; hvilka svårigheter skulle vi ha löst? Några hundrade tusen menniskor skulle ligga döda, milliarder skulle vara utgifnå, humaniteten skulle bära sorgdok, Tyskland skulle bära ett outsläckligt hat till oss, hvilket skulle behöfva mer än ett år för att utplånas. Allt detta är en blodig anakronism. Det nuvarande samfundet är organiseradt för produktionen, icke för förstöringen, för freden och arbetet, icke för kriget; dess vilkor för öfverlägsenhet äro vetenskapen, rätten, krediten, kommunikationsledernas utveckling, omsorgen om de i afseende på börd och upptostran tillbakasatta, hvilkas elände samtidigt är ett hinder för ekonomiskt välstånd och en social fara. De internationala förhållandena böra icke mera bestå i en kostsam täfling angående beväpningen, utan i en harmonisk fördelning af arbetet, af tanken och i utbytet af naturliga ochde tillverkade produkterna. Det är ej det ringaste tvifvel underkastadt, att detta är de civiliserade folkens, d. v. s. Frankrikes, Englands, Österrikes, Tysklands och Italiens enstämmiga tanke ... Den sanna iden, framtidens ide, den praktiska iden är den goda öfverensstämmelsen mellan de nationer, hos hvilka det representativa regeringssystemet, d. v. s. det första vilkoret för politisk frihet, redan finnes infördt; är öfverensstämmelse i hänsyn till freden, är afväpningen; är under33. C