Göteborgsposten – 5 maj 1868, sida 2

kunde jag hafva gjort allt. När tiden kommer, när väntan är förbi, när spänningen har sått ett slut, blir jag kanhända stark igen, om jag då ej helt och hållet gått ifrån mitt förstånd; men nu — nu kan jag ej göra något, jag kan ej ens vänta. Det beslutsamma utseendet hade lemnat hennes ansigte, och gifvit rum åt en smärtsam vildhet och ett uttryck af fruktan. Hon tryckte sina händer mot sina tinningar och vaggade fram och tillbaka men det låg ingen förtviflad hängifning åt sorg i denna rörelse. Efter en kort stund började hon snyfta men var sjelf alldeles omedveten derom, ty så snart hon blef uppmärksam på ljudet deraf undertryckte hon det förbittradt. Derpå tog hon något sömarbete men efter ett par minuter föll det ur hennes händer. Hon sprang upp och sade helt högt: — Det tjenar ingenting till — det tjenar ingenting till; jag måste hafva lugn! Hon öppnade derpå sitt toalettskrin, tog en slaska med opium, hällde något af dess innehåll i ett glas vatten, drack det och lade sig på sin säng. Kort derefter föll hon i en djup sömn, som tycktes vara lugn och full af hvila. Den blef ej störd. En tjenstflicka kom in i rummet men väckte henne icke och man visste i huset att herrn sannolikt icke skulle komma hem till middagen. Mr James Swain vände sina steg i riktningen mot den glada trakt hvarest hans hem låg; ty han var så till vida lyckligare än många andra af sina gelikar att han hade ett hem hur uselt det än var. . (Forts.)