Göteborgsposten – 2 maj 1868, sida 1

dingar. Fosito nu att en sådan individ har en god vän eller en affärsvän, hvilket icke alltid är detsamma, här i staden, och nödvändigt önskar träfla denne, hvad blir hans första tanke rörande lämpligaste sättet att träffa på sagde exemplar af däggdjuret menniskan? Utan tvitvel: låtom oss ta reda på djuret i Adresskalendern! Och så ringer han på kyparen: En adresskalender, if you please! — Straxt! — Och inom ett ögonblick är han tillbaka och räcker halft småleende fram en kalender för — år 1866. Hvad vill denne gengångare från en längesedan förfluten tid midt i nådens år 1868? Det är den färskaste som finns, försäkrar kyparen, men tillägger och har nu sedan årets början alltid pligtskyldigast upplysande tillagt, det kommer ut en ny i rappet! Jo vackert i rappet! Man måste afvakta resultatet af Aprilflyttningarne, hette det slutligen en gång, och man lugnade sig, oaktadt en och annan väl tänkte: Hvartill behöts det, i Stockholm utkom Adresskalendern, som sig bör, straxt på nyåret, men sedan dess ha också redan 2:ne gratissupplementer utkommit, deribland det sista just efter de der märkvärdiga flyttningarne, hvarföre icke göra på samma sätt här? Svare den som gitter. Nu ser det ut som om det skulle dröja till fram på sommaren, men då kan det just vara detsamma, hvem kan rätta sig efter adresskalendern om sommaren, då är det ju — bo i hvar buske. Det är en sorglig syn att se dessa talrika skaror af till allrastörsta delen unga och kraftiga män och qvinnor, hvilka hvarje dag anlända hit från olika delar af landet för att härifrån befordras till Hull och vidare till det törlofvade landet, Amerika. Det sorgliga ligger förnämligast deri att dessa utvandrare, åtminstone att döma af det yttre, synes höra till den egentliga kärnan af allmogen, icke sådan massornas drägg som från andra europeiska länder öfversvämmar Amerika. De se så hyggliga, städade och i ganska många fall verkligt intelligenta ut, dessa unga snyggt klädda menniskor, hvilka, som det synes, utan den ringaste afsaknad vända sitt sosterland ryggen. Detta måste dock tyda på någon oordning i samfunds-förhållandena och det bör vara vigtigt för statsmakterna att söka uppleta roten till det onda, och jemväl söka såvidt möjligt är förebygga att icke landet så småningom beröfvas sina bästa, sina dugligaste krafter. Pressen har redan påpekat vådan af att skeppslast efter skeppslast af vapenför och värnepligtig ungdom kan ega rättighet att lemna Sveriges kuster utan att myndigheterna kunna förhindra detsamma. Vi förutse att denna ganska vigtiga fråga blir föremål för nästa riksdags uppmärksamhet. Det sorgligaste af allt vore dock om dessa Sveriges söner och döttrar lemnade fosterlandet med hat och bitterhet i hjertat. Tyvärr torde väl ändå så vara fallet. Vi sluta dertill af följande samtal, hvartill vi händelsevis blefvo vittne samma afton, då stadens polismyndighet fann det nödigt att vaka öfver att emigranterna icke blefvo nerpackade som sillar i en silltunna. På kajen framför Nya Tullhuset satt en grupp unga emigranter, ynglingar om 18 å 20 år, kastande längtande blickar på den på atstånd liggande ångbåten, hvilken nu ett i deras ögon oblidt öde nekade dem att få medfölja. De å dau tusan haukar att inte hederliga smaulänningar kan fau resa när dom vilja, utbrast med förtrytelsens ton en ibland dem. Ja den som baraste vore ombord pau bauten derborta, tillfogade en annan, sau vore en ifraun de här usla landet. Ja, ja, ljöd det i hopen, om vi baura väl vore härifrau ! — Stackars menniskobarn! Huru mången gång skall icke minnet af det usla landet hägra för er själ, huru mången gång skolen I icke önska er dit tillbaka — förgäfves! Bor ni händelsevis bortåt Jernvågen till eller har ni händelsevis mellan kl. 11 och 12 på natten promenerat i den trakten? I sådant fall bar ni icke kunnat undgå att iakttaga ett besynnerligt ljud, som vid den tiden från Lindholmssidan genomtränger nattens tystnad. Det låter ungefär som signalpipan på en större ångbåt ehuru något starkare och fortfar oaforutet, bortåt en hel halftimma. Mer än en har undrat på, hvarifrån det all nattro förjagande ljudet härledt sig, mer än en önskat att det kunnat framtränga till någon af de högmögendes sängkammare, då man sannolikt innan kort fått reda både på upphofvet dertill och bästa sättet att tysta ner saken. Skarpskyttemusik-kåren ger i morgon kl. 6 e. m. ännu en af sina omtyckta folk-konserter i Nya Exercishuset. Dessa konserter synas på fullt allvar ha fyllt ett länge kändt behot, så talrikt besökta ha de varit och så lifligt det bifall, hvarmed de, rätteligen, helsats. Rymmare och fasttagare är en lek, som f. n. är mycket i svangen inom svenska affärsverlden, enkannerligen landsortens. Vi Aii —