Jag har ej glömt det språk han talar; Frid, oskuld, kärlek bo deri; Ej glömt att han åt berg och dalar Ger skönhet, kraft och harmoni. Uti hans helsosköte sluten Min själ blef stark och lycklig var; Annu, ur skaparns hjerta fluten, Förädlingsmakten har han qvar. Hur nesligt då om under djurens Osjäliga instinkt som gäst Jag trädde fram uppå naturens Och Vårens helga mötessest! Ett hån det vore mot den anda Som henne nu befrukta skall Om spritens dunster finge blanda Sitt os i mina känslors svall. I templet, der på denna dagen Med Bacchi vilda ritual Han hyllas skall: J fåfängt dragen Mig hän till bålens fröjd och — qval. Jag vet ett tempel mera präktigt, Af större helgd än J — blott dit Kan till sig drags — draga mäktigt I dag min själ och mina fjät. Till pelarne i furuskogen Långt utom stadens bank och stör, Der Majsol ler, sin vana trogen, Min pilgrimsfärd i dag jag gör. Dit in med andakt vill jag träda Att lyss till nordens näktergal Och åt den späda brodd mig gläda Som åter smyckar höjd och dal. Der, vänligt smekt af glada fläktar, Fridhelsad af en himmel blid, Vill gladt jag dricka vårluftsnektar I djupa drag — och om dervid De gröna hvalfven genombrusas Af en choral, af vindar spelt, Då är det som mitt sinne rusas, Då njuter jag min majdag helt. Hur godt att söka nöjets kärna Derute i Guds fria verld! Hvar fröjd jag der åt mig kan värna Ar mer än alla bålar värd. Vid dessa kan jag faran våga Att lågsinthet min vårfröjd stör; Derute undgår jag det låga: Det till naturens lif ej hör. Men skall jag ändtligt sluta dagen Likt kreti, pleti vid en bål: Välan, o Vår! för mig blir lagen Att sansadt tömma då din skål. Prydd med din skönhet, lånt från dalen, Jag älskar heldst att se i den Dig festligt helgade pokalen Den skönare betydelsen. Vän af naturen! sky att bära Den bild i dragen som förmår Att Våren rodnar för den ära Hans första dag tillmöte går — Må han fastmer ditt löfta taga: Att, när dig lifvar drufvans blod, Du ur hans bröst den kraft vill draga Som renar lidelsernas flod —.