Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 2

hade stannat qvar tills hon hade kommit eller tagit sin systerson med sig. Det var så underligt att hon skulle presentera sig för mr Dallas, en främmande, och dock ej alldeles en främmande. Hon betänkte sig och rodnade. Hvad skulle hon göra? Icke hvad som vore det beqvämaste och angenämaste — ty det vore att gå in i mottagningsrummet och stanna der tills mr Felton kom, och öfverlemna mr Dallas till en likadan väntan i biblioteket — utan hvad som skulle blifva det svåraste, och det vore påtagligen att taga så vänskapligt som möjligt emot mrs Carruthers son och visa honom så godt hon förmådde hur glad hon var öfver familjförsoningen, och hur mycket hon önskade att räknas till hans vänner. Fönstren till biblioteket vette ut åt gatan, hvarför han förmodligen sett vagnen och hört henne tala, så att han kanske redan hado blifvit stött öfver hennes dröjsmål. Clare betänkte sig derför icke längre utan gick igenom förstugan, öppnade dörren till sir Thomas Bolderos bibliotek, såg en man straxt vid ett af fönstren, tillslöt dörren och tog ett par steg och sade i den milda, ljufva ton som utgjorde ett af hennes synnerliga behag: — Det gläder mig mycket, mr Dallas — Derpå vände gestalten sig bort från fönstret och Clare stod midtframför Paul Ward.