Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 2

han ämnade pålägga en ansvarsfull pligt. Det högmodiga i mr Carruthers natur var likaså oskiljaktigt från det sätt hvarpå han skref som från det sätt hvarmed han talede, men innehållet i hans bref försonade bristerna i deras form. Han skref med en så innerlig hjertlighet om sin hustru och med så mycken vänlighet om mr Dallas, den hittills bannlyste stjufsonen hvars namn Clare aldrig hade hört uttalas af hans mun eller i hans närvaro. Och isynnerhet syntes han vänta sig så mycket af Clare. Hennes lif skulle synbarligen genom det ansvar som för framtiden komme att hvila på henne icke blifva tomt och utan betydelse, ty alla de för mr Carruthers välbefinnande nödiga arrangementer skulle öfverlåtas åt Clare och mrs Carruthers längtade så mycket att komma tillbaka till England, till Poynings och till Clare! Den unga flickan erfor detta med oskrymtad glädje men tillika med en viss öfverraskning. Hon var fullkomligt i okunnighet om med hvilka känslor mrs Carruthers hade betraktat henne och de moderligt ömma och kärleksfulla afsigter som hon hade hyst — känslor hvilka hon hade dolt och afsigter som hon hade uppgifvit af skäl som hvilade på hennes fullständiga nppfattning af den svaga sidan i hennes mans karakter. Clare hade ej nyckeln till denna gåta och den satte henne i bryderi men gladde henne tillika, och hon kände instinktmessigt, att mr Felton hade haft ett finger med i spelet här. Han hade gjort ett lika fördelaktigt intryck på henne som hon på honom. Hon hade hos honom upptäckt dessa stora egenskaper, förstånd och känsla, och hennes egen beslägtade själsriktning hadeg enast besvarat dem.