Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 2

henne då hon för flera år sedan hade sett henne för första gången. Berättelsen behagade Clare utan att hon lät lät hänföra sig af den. Sedan Clares ungdomliga inbillningskraft hade varit färdig att upphöja författaren och artisten Paul Ward, som hon hade kallat honom med hela den vördnad hennes oskyldiga hjerta egnade sådana hederstitlar, till en hjelte, hade en förändring försiggått med henne, som hennes nyss fattade beslut, att tro honom oskyldig och visa allt som hade plågat henne, ifrån sig, icke kunde häfva; hon öfverlemnade sig nu mindre åt toma fantasier, hon hade lidit i stillhet och utan att låta någon märka det, och lidandet är ett radikalt botemedel mot all hänförelse utom den religiösa. Men hon fann något i berättelsen som kom hennes förnuft att understödja hennes beslut; och från den dagen sörjde Clare icke mer. Hon väntade, hon visste icke hvarpå, hon hoppades, hon visste icke hvarför; hon var tankfull men ej olycklig. Hon var mycket ung, mycket oskyldig och mycket förtroendefull och historien om mordet var ett halft år gammal. Lika gammal var också historien om mötet och myrtenqvisten och alla tre började att förlora sig i otydlighet. Den unga flickans tankar voro mycket upptagna, medan hon red från Sycamores till Poynings, men ej uteslutande af Paul Ward. Hennes lif visade sig nu i en allvarligare gestalt för henne än det någonsin förr hade haft. Hennes onkels bref till henne hade nu undergått en oförmodad förändring. Han skref till henne såsom till en på hvilken han kunde förlita sig, af hvilken han väntade bistånd, och hvilken