Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 2

— Jag skall aldrig erfara det verkliga sammanhanget med denna förfärande tilldragelse; men hur starka bevisen än äro, vill jag likväl ej mera tro dem; nej, aldrig, aldrig. Clare Carruthers var för ung, för litet vand vid att pröfva sig sjelf och lät alltför lätt öfvertala sig af ungdomens naturliga afsky för svek för att hon skulle fråga sig sjelf, huru mycket af detta beslut härrörde från tidens gradvisa inflytande och huru mycket det härrörde af hennes längtan att befria sig från det ständiga trycket af den första sorg hon håde lärt att känna. Hon hade fattat detta beslut en herrlig morgon på eftersommaren, samma morgon som hade sett George Dallas och hans onkel ankomma till Homburg och varit vittne till hur mr Carruthers hade mottagit sin stjufson. Detta beslut uppgaf hon aldrig. Samma dag hade hon tagit fram böckerna från sin gömma och börjat att läsa den berättelse som hon visste var skrifven af honom, ty något af hans själ, något af hans natur skulle måhända på det sättet uppenbaras för henne. Det var besynnerligt att han kom ihåg att skicka henne böckerna så punktligt; dock, detta hade måhända intet att betyda, de kunde ju på hans befallning skickas af förläggaren. Han hade kanske nu glömt att hon fanns till. Clare Carruthers var en förståndig flicka och ej det minsta fåfäng och hon såg derför endast helt enkelt en höflighet i denna omständighet. Hon läste berättelsen och tänkte öfver den, men den uppenbarade intet för henne. Icke dessmindre var det en beskrifning som på ett otydligt sätt påminde henne om mrs Carruthers sådan hon hade varit före sin sjukdom och som Clare erinrade sig