Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 2

Skulle hon blifva lycklig och nyttig? Skulle hon blifva något mer än den rika miss Carruthers, arfvingen till Poynings, som egde allt det goda lifvet kunde erbjuda utom känslan af att vara af väsendtlig, personlig vigt för någon lefvande varelse? Skulle Poynings blifva likaså behagligt som Sycamores men af en mera värdig anledning? Clare erkände i sitt redliga unga hjerta, att Sycamores företräde hufvudsakligen bestod i den omständigheten att den onkel som bodde på Sycamores aldrig var henne i väger, hvaremot han som herrskade på Poynings alltid var omedgörlig och otreflig. Det var mycket otacksamt af henne att känna detta, men kände det, gjorde hon. Skulle allt detta nu blifva annorlunda? Skulle hon få den känsla, hon måhända hade haft, i fall hon ej varit arfvinge till Poynings utan en verklig dotter till en god och vänlig dame, som hade behöft och mottagit hennes unga kärlek och ömma, om än något oerfarna omsorg? Det måste blifva så, tänkte Clare; ty nu, då mrs Carruthers hade sin son hos sig och ej längre kände att det vederfors henne en orättvisa, för hvilken Clare gjordes till anledning eller förevänning skulle hon tillåta henne att vara allt hvad hon städse hade önskat att vara. Huru mycket missklädande och onaturligt föll icke från Clare Carruthers, medan hon red och helsans friska färg steg högre på hennes kind under det glada tankar, och obestämda, ljufva, oegennyttiga förhoppningar om framtiden uppfyllde hennes unga hjerta. (Farta Y