Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 1

och ju mer hon ryste tillbaka för att tänka på den, desto mer trängde den sig in på henne. Stundom kunde minnet om den under dagar och veckor vara otydligt och formlöst men derpå fick det åter skapnad och slog henne med ny fasa, hemsökte henne med ny oro. Stundom kunde hon med sitt förstånds hela styrka öfverlemna sig åt detta minne och ställa omständigheterna i sin följdordning och skärskåda dem och derpå vända sig darrande och bäfvande bort från undersökningen, i det hela den fruktansvärda öfvertygelsen från första ögonblicket af upptäckten då åter inträdde i sin fulla kraft. Den förskräckliga sanningen förföljde henne. Hvarje morgon när sir Thomas Boldero frågade hennes nåd om det stod något nytt i Times (ty Sycamores styrdes efter andra lagar än de som gällde på Poynings, och lady Boldero som, näst efter sina syltburkar och linneskåp, lade vigt vid politiken, läste alltid tidningarne först) hade Clare lyssnat med plågsam fruktan. Men en sådan spänning kan ej i evighet behålla hela sin lifskraft, och den hade också förminskats, men var likväl ännu icke alldeles död. Det fanns ett ämne för betraktelser, som ofta sysselsatte henne. Hade han sett den varning hon hade vågat att sända honom? Nej, plägade hon stundom svara sig sjelf med bestämdhet, nej, han hade icke sett den. Hans säkerhet måste på annat sätt blitvit betryggad; hade han sett varningen skulle han veta att den rysliga sanningen var henne bekant och skulle ej vågat att återkalla sig i hennes minne; ty det gjorde han och det var det förskräckligaste af allt för Clare. Första dagen i hvarje månad