Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 1

icke mer der och dess frånvaro var en lindring för henne. Hon höll sir Lancelot inne för ett ögonblick och betraktade det tomma stället. Jorden var brun och bar der stammen hade legat; det fanns intet gräs der. — Det skall ej blifva doldt förrän våren, tänkte hon med otålighet. Jag skulle önska att jag kunde glömma detta ställe hvarest jag såg honom för första gången. Ack om jag kunde glömma, att jag någonsin hade sett honom! Med en suck och en ansträngning vände hon hufvudet bort och red vidare. Clare kom från Sycamores och ämnade sig öfver till Poynings emedan hon skulle tala med hushållerskan, hvarför hon var redan tidigt ute, som vanligt endast åtföljd af Cesar som än sprang vid sidan om sir Lancelot, än var ett långt stycke framför och visade ett synbart medlidande för sin kamrat och vän hästen, som var dömd till långsamhet. De månader som hade förflutit sedan hennes olyckliga möte under bokarne med Paul Ward hade medfört stor oro och hemlighetsfullt bekymmer för den unga flickan hvars behag de hade utvecklat och mognat och i hvars vackra ansigte de hade intryckt en förtidig men mycket skön tankfullhet. För ett så ungt, så oskyldigt och mot allt ondt så omsorgsfullt skyddadt väsen som lefde i en så ren och lugn huslig dunstkrets, men likväl omgafs af den för den föräldralösa oundvikliga ensamhet, var tillvaron af en hemlig orsak till sorg, tvifvel och ovisshet en mycket tryckande börda. Clare kunde ej afhålla sig ifrån att dröja vid den enda hemligheten i sitt stilla lif