Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 1

fick hon nummert af Piccadilly och på kuvertet var alltid skrifvet: Från Paul Ward. Nej, hennes försök hade misslyckats ; ett sådant vanvett, en sådan djerfhet skulle eljest vara oförklarliga. På någon tid hade Clare icke sett på de böcker som regelmessigt kommo henne till handa med denna fasligt betydelsefulla påskrift. Hon hade ej förstört dem utan endast gömt dem, så att hon ej behöfde se dom. En dag efter hennes kusins bröllop, då hennes tankar, som på någon tid blifvit skingrade genom förberedelserna och festligheterna med anledning af denna händelse, hade återkommit till det ämne som hade en så oemotståndlig men på samma gång plågande dragningskraft för henne hade ett plötsligt anfall af tvifvel om Georges brottslighet gripit henne. Det hade ej inträdt någon förändring hvarken till sak eller omständigheter, men Clare nedtystade förnuftets röst genom känslans kraft och vägrade att tro det Paul Ward hade mördat den obekante, i hvars sällskap han hade blifvit sedd och som otvifvelaktigt hade blifvit mördad. — Jag vill ej tro det! Jag tror det icke! utropade hon. Hon uppreste sig med hela storsintheten i sin karakter mot den tanka som så länge förföljt och nedtryckt hennes själ. — Jag får aldrig se honom mer, sade hon i det hon utsträckte sina armar och skakade sitt guldlockiga hufvud som om hon genom sin viljas makt försökte att förjaga en vederstygglig syn från sina ögon, jag skall aldrig få veta hans öde med mindre han blir namnkunnig och dånet af hans namnkunnighet tränger sig ända till mig.