Göteborgsposten – 29 april 1868, sida 1

digt ha sin hustru framför sina ögon och veta att hon hade en hemlig sorg, som hade gripit henne så mäktigt och att han likväl icke vågade fråga henne derom. Denna nya bekräftelse på sammanhanget, denna nya yttring af hennes lidanden efter ett så lugnt mellanrum hade något fasaväckande för mr Carruthers. Brodren och sonen hade hvar på sitt sätt blifvit lika oroade öfver denna tilldragelse — Mark Felton i sin okunnighet och ovisshet, George i sin sjelfförebråelse och sin smärtsamma kännedom om saken. Och likasom Mark Feltons blick hade hejdat Georges brinnande lust att upptäcka sin bekantskap med Poynings för mr Carruthers, så hejdade nu endast minnet om allt, hvad Routh och Harriet hade sagt honom om det betänk liga, vanskliga och sannolikt farliga i en bekännelse, haus lust att underrätta hans onkel om det förskräckliga fel som hade förorsakat hans mors sjukdom. Dagen derefter lemnade Mark Felton och George Homburg för att resa till Paris. De hade den föregående aftonen skiljts åt tidigare än vanligt, och George hade sysselsatt sig några timmar med att skrifva ett långt och förtroligt bref till sin vän Cunningham, adresseradt till Mercurys byrå, och det innehöll fullständig upplysning om alla de omständigheter som, så mycket han iyckats erfara, stodo i förbindelse med hans kusins försvinnande. Hufvudändamålet med brefvet var att anmoda Cunningham vända sig till polisen i denna sak, och det slutade med dessa ord: — Jag kan ej öfvervinna mina farhågor och vill likläl ej gifva min onkel del af dem. Men märk mina ord,