Göteborgsposten – 28 april 1868, sida 2

Nu kunde Georgees qvicket vara af stor nytta, och mr Carruthers skyndade sig derföre att säga, att George måste teckna för sin mor alla favoritutsigter på Poynings. — Der är terrassen, George, sade han, och småskogen, hvarest er mor tycker så mycket om att tillbringa eftermiddagarne om sommaren, och der är bokskogen från kullen bakom trädgården och den långa allgen. Der äro många platser, som ni skall tycka om, George, och — och, sade mr Carruthers med storsinthet och rodnande som en flicka öfver hela sitt icke synnerligt fårade ansigte, det gör mig endast ondt att ni så sent skall göra bekantskap med dem. Med dessa ord utsträckte han med äkta britisk tafattuet sin hand och den unge manner fattade den vördnadsfullt med en försonande förnimmelse af blygsel och sjelfförebråelse. Hade hans mor ej varit tillstädes och det varit nödvändigt att iakttaga den yttersta försigtighet för att icke framkalla någon sinnesrörelse hos henne, hade George oundvikligt sagt sin stjuffar sanningen. Han kände på det innerligaste och bittraste det dubbelt låga i en stillatigande osanning och hade måhända tillochmed varit i stånd till att glömma sin mor, såvida hans onkels sammanpressade läppar och rynkade ögonbryn icke hade varnat honom i tid; Hvad hans mor angick, så kunde hvarken hon eller mr Felton bedöma, hvilket intryck hennes mans ord hade gjort på henne, emedan hon hade vändt bort hufvudet då han började tala. — Jag var just i begrepp att säga Laura hvad jag har tänkt på att göra om ni och hon godkänner det, skyn