talade om sin gamla trotjenarinna haft stor betydelse såsom ett bevis på att hon antingen hade mistat minnet i en högre grad än andra egendomligheter vid hennes tillstånd tycktes antyda, eller hade återvunnit tillräcklig själsstyrka och sjelfbeherrskning för att unvika allt, som antingen omedelbart eller medelbart kunde påminna henne om ursprunget och källan till en sinnessvaghet hvarmed hon var sorgligt medveten. Men mr Carruthers fattades skarpsinnighet och erfarenhet och lade icke märke härtill. Han hade på sitt stadgade sätt grubblat öfver d:r Merles ord och hade blifvit öfvertygad om att han måste hafva haft rätt. En själsskakning hade egt rum. Men af hvilken beskaffenhet hade den varit och när och hur hade den försiggått? Dessa frågor kunde synbarligen icke nu, ja måhända aldrig riktas till mrs Carruthers. Hvem kunde säga honom det? Clare? Hade något händt under hans frånvaro under de dagar som omedelbart föregingo hans hustrus sjukdom? Han tog nu på allvar itu med att återkalla i sitt minne hur förhållandena hade varit vid hans återkomst. Han hade blifvit mottagen af Clare, som hade sagt honom att mrs Caråuthors icke befann sig riktigt väl och hade följt med honom till hans hustrus rum, hvarest han hade funnit henne liggande på sängen. Han kunde minnas att hon sett blek och lidande ut och varit iklädd sin nattrock men för öfrigt varit påklädd; men hon hade likväl icke den förmiddagen varit så sjuk att hon ju icke hade kunnat lemna sängen. Hade något händt, måste det hafva skett efter det han som vanligt hade stått upp.