ålder, ännu kunde vara underkastad de känslor som på skämt kallas kärleksgriller, bör man komma ihåg att Georges mor var den enda qvinna han någonsin hade brytt sig om, och att han först på en senare tid hade funnit kärlekens mera upphöjda ideal. Helt nyligen hade han lärt att sätta sin hustru högre än mr Carruthers till Poynings. Han var ej på minsta sätt svartsjuk på George; han tyckte tvärtemot om honom. Han var qvick, visste mr Carruthers och mot qvicka menniskor i allmänhet hyste han ovilja. Han hade hört och hade intet skäl att tvifla derpå — och hans stjufsons tidigare lefnad gaf honom visserligen heller intet skäl dertill — att litterära personer voro svåra att komma till rätta med och den oskyldige mr Carruthers antog att för att vara litteratör måste man vara qvick; den slutsatsen var odisputabel. Men George plågade honom icke med sin qvickhet och talade aldrig om Piccadilly och Mercury utan gömde sina förtroenden i dessa hänseende för sin mor och sin onkel. Familjen delade sig gerna i två partier; mr Carruthers och hans hustru och mr Felton och hans systerson. Och då fick mr Carruthers tillfälle att öfvertyga sig om att alla de tvifvel hvaraf han låtit oroa sig, hade varit ogrundade och att lära af erfarenheten att mrs Carruthers i sin glädje öfver sin sons sällskap och sin uppriktiga tacksamhet för den godhet hvarmed han följde George, var ännu gladare genom hans sällskap. För en man med snabbare fattningsförmåga än mr Carruthers skulle den omständigheten att den sjuka aldrig