skyndsammare än förhållandet är med grundlagarne. Man finner således lätt att flertalet inom Första kammaren — hvilken ju skall representera det konservativa elementet — ogerna ser den grundval rubbas, hvarpå denna kammare ytterst är byggd, och att man der skall anse sig böra stödja riksdagsordningen, hvars vedersakare påstå att den är byggd på lös sand. Emellertid blef det stora kommunalbetänkandet färdigt och utdeladt. Anmärkningsvärdt är, att åt detsamma egnade hufvudstadspressen vida mindre uppmärksamhet, än åt flera andra utskottsbetänkanden vid innevarande riksdag. Det framkallade endast en ganska knapphändig kritik. Man förklarade sig temligen belåten med hvad som utskottet föreslagit, under förhoppning att framdeles vinna mera. Andra kammaren företog kommunalbetänkandet först. Dervid gjordes genast en iakttagelse, den nemligen, att hvarken justitiestatsministern eller någon af statsrådets öfriga ledamöter uppträdde i Andra kammaren under det betänkandet diskuterades. Striden om andra punkten blef ytterst liflig, och vida mera betecknande i afseende på den verkliga sinnesstämningen inom Andra kammaren än man hade väntat. I nämnde punkt hade utskottet afstyrkt förslagen om intörandet af per-capita-röstning i kommunala angelägenheter. På Onsdagsförmiddagen yttrade sig endast sex talare, då mötet afbröts, emedan ännu 20 ledamöter antecknat sig att tala. På aftonen uppträdde dessa och ändå flera, dels för och dels emot den ofvannämnde punkten. Utskottets afstyrkande godkändes slutligen efter anställd votering med 129 röster mot 36, som afgåfvos för ett ogillande af utskottets motiver. De förnämsta talarne för den lika rösträtten voro hrr Siljeström, Blanche, Ridderstad, John Ericson och Ola Jönsson, af hvilka den förstnämnde talaren yttrade sig med den största skarpsinnigheten, men äfven anlitade argumenter, som icke äro hållbara, hvartill vi i första rummet vilja räkna det, att orsaken till den stora emigrationen förnämligast ligger uti flertalets ringa inflytande på kommunens angelägenheter. Den i uttrycken skarpaste talaren var Ola Jönsson, som oförbehållsamt yttrade, att om ej arbetaren erhöll den rättighet, för hvilken han nu skulle tacka, så skulle han en annan gång taga den, utan att tacka, hvilket yttrande han dock längre fram så tillvida modererade, att arbetarne skulle taga sig rätt med sanningens vapen. Till försvar för utskottets framställning uppträdde prof. Ribbing, hrr Lindström, Sjöberg och Åstrand med icke mindre talang och värma än motsidans talare. Hr Åstrand anmärkte att det ringa intresse som de mindre förmögna på landet nu visade för kommunens angelägenheter, i hvilka de ovilligt deltogo, icke skulle förbättras genom den lika rösträttens införande, och den säkra följden deraf blefve ätven att folkskolan långt ifrån att gå framåt skulle vanvårdas. Hr Sjöberg sporde landtkommunernas närvarande representanter om något verkligt missnöje med det nu gällande röstberäkningssättet visade sig — en fråga som besvarades med starka nejrop och några ja. Deremot ansåg tal. röstberäkningssättet i vissa städer och särdeles i hufvudstaden orättvist. Hr Björck uppträdde mot den lika rösträtten derföre att den icke var förenbar med den progressiva beskattningen inom kommunerna. Endast tre tillhörande allmogen uppträdde för den lika rösträtten, men flera emot denFr TA I sii 1