Dessutom hade hon icke blifvit allvarligt sjuk förrän en eller ett par dagar derefter — håll, förrän efter huru många dagar? Det hade varit på morgonen efter mr Dalrymples besök som han hade blifvit inkallad i sin hustrus rum, det erinrade han sig alltsammans tydligt. Skulle själsskakningen således hänföras till den morgonen? Hade den på något sätt kunnat befrämja ett illamående som tidigare hade hotat henne? Dessa frågor kunde mr Carruthers icke lösa. Han ville fråga Clare, när han kom tillbaka och göra sig underrättad om hvad hon visste men dessförinnan ville han alldeles icke tala om saken, ej ens med sin hustrus bror eller son. Mr Carruthers egde alla sina egenskapers brister och alla sina bristers ogenskaper, så att hans stolthet som å ena sidan ledde till högmod, å den andra medförde en hög grad af grannlagenhet, tillfölje hvaraf denna sorg, denna fruktan, denna källa till hans hustrus lidanden var en helig sak för honom för så vidt det kom an på att hålla den dold för alla dem som hittills voro obekanta med den. Clare kunde hjelpa honom med att upptäcka den och stod det då i hans makt att afhjelpa detta onda skulle det blifva afhulpet, men ej förr göras till föremål för någon undersökning. Hans hustrus bror kunde omöjligt sprida minsta ljus öfver orsaken till sin systers sorg, emedan han befunnit sig på andra sidan Atlantiska hafvet, då slaget från hvilket obekant håll det än kommit, hade träffat henne. Men hennes son, hvar hade han varit? Och i det mr Carruthers gjorde sig sjelf denna fråga, kände han sig obehagligt het om öronen oeh gick med knarrande steg upp i sin hustrus för