från Berlin rörande de diplomatiska medde landen, som utvexlats mellan kabinettet i Pe tersburg och kabinetten i Berlin och Wier rörande den nyligen utfärdade ryska ukas, som definitivt undertryckt konungariket Polen. Den ryske ambassadören i Preussen, dOubril, hade fått i uppdrag att officielt meddela preussiska regeringen den ryska ukasens tillvaro, uttryckande den förboppning att konungariket Polens undertryckande skulle ses med goda ögon i Berlin, derför att denna åtgärd icke mera skulle tillåta den europeiska diplomatien att åter uppställa den polska frågan på tapeten, hvilket är lika mycket i Preussens som i Rysslands intresse. Hr von Bismarcks svar skall hafva varit särdeles gunstigt och sådant som man i Petersburg väntade det. Helt annorlunda skall det ha tillgått i Wien. Det var ej något officielt, utan blott ett officiöst meddelande, som den ryske gesandten derstädes hade i uppdrag att göra hr v. Beust, under det han till förmån för ukasen uttalade samma åsigter, som hr v. Oubril i Berlin. Hr v. Beusts svar var mycket olikt hr v. Bismarcks. Enligt v. Beusts åsigt hade ryska regeringen ej någon rättighet att vidtaga en så vigtig och allvarlig åtgärd som den.om konungariket Polens undertryckande, utan att först derom rådgöra med de båda andra delningsmakterna. Hvad angick saken i och för sig sjelf, kunde österrikiska regeringen ej annat än deri se en kränkning af vissa bestämmelser i 1815 års fördrag och af några andra konventioner, särskildt afslutade mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Den polska frågan skulle i hvarje fall icke kunna anses för en rent inre angelägenhet, hvilken ej angick någon annan än Ryssland. I denna anda gick v. Beusts svar, hvarjemte uppgifves, att han vändt sig till Österrikes gesandt i Paris, furst Metternich, med begäran att han skulle underrätta honom om hvilket intryck den ryska ukasen gjort på franska regeringen. Den af ultra-ryska partiets skrifkunnige ledare Kathof redigerade Moskwa Tidning söker deremot förfäkta ukasens berättigande uti en artikel, hvari bladet påminner om följande ord, uttalade af Napoleon III d. 5 Nov. 1863: Wienerfördragen existera ej mera. Bladet vill bevisa, att, hvad Polens ställning till Ryssland angår, dessa fördrag ofta blifvit kränkta, antingen af polackarne sjelfva, då de sökt frigöra sig från det ryska öfverväldet, eller af den europeiska diplomatien, då den, isynnerhet under upproret 1863, gynnat Polens försök. Moskwa Tidning glömmer dock en vigtig omständighet, neml. den att polackarne icke tillfrågades, då de i Wien samlade makterna införlifvade dem med det ryska riket, och att på grund deraf deras upprepade resningar mot czarens myndighet icke kunna anses för en kränkning af de emot dem, utan dem och oaktadt dem hopkomna wienerfördragen. Men vi behöfva ej sysselsätta oss med denna fråga; vi vilja endast anmärka, att man i Petersburg gör sig en sällsam illusion, om man, såsom hr Oubril sagt till Bismarck, inbillar sig, att det är nog med en ukas, som undertrycker konungariket Polen, för att det hädanefter icke mera skall finnas någon polsk fråga. Denna skall visserligen icke mera uppställas diplomatiskt, om makterna utan protest antaga ukasen, men detta skall ej hindra den från att åter framkomma vid hvarje tillfälle, som ånyo inställer sig. Polen är Rysslands Achilleshäl; det skall en gång bli den punkt på den ryska staten, genom hvilken denna skall erhålla sitt banesår. Man skall vara blind som en sjelfförgudande czar eller som en dennes satrap, för att ej inse detta; man skall föga bry sig om historiens varnande lärdomar, för att icke veta, det hvarje brott, politiskt såväl som annat, innebär sitt eget straff. Straffet kan dröja att infinna sig, men det kommer nog. Det skonar hvarken folk eller berrskare. Ju längre det dröjer, desto hårdare drabbar det blott. Det faktum består att Polen på ett trolöst sätt delades af Ryssland, Preussen och Österrike. Det sista har länge ångrat sig; de båda förra makternas tid är ännu icke kommen. Oaktadt polska folkets talrika resningsförsök, har den ryske autokraten nu trott sig med ett penndrag kunna utplåna dess namn ur samtidens historia. Hvilken dåraktig förvillelse! i i ) ö Frankrikes officielt officiösa Moniteur säger d. 23 d:s: Folkets sunda förstånd leder det till att på rätta sättet uppfatta de allarmerande, inbillade krigsrykten, hvilka spridas af beräkning och spekulation. Det är en lycka, att man känner sig mer och mer lugnad. Under det att franska regeringen ingenting försummar, för att dämpa den krigiska upphetsningen och befästa den allmänna freden, inse äfven de andra kabinetterna, att det är deras pligt att använda sitt inflytande i hofsamhetens och billighetens tienst.