Det syntes intet ljus genom Rouths boning då han gick förbi det på återvägen, men det brann en lampa i förstugan vid hvilken han tände ett ljus och gick derpå in i förmaket. Harriet satt ännu vid fönstret och hvarken vände eller upplyfte sitt hufvad, så att Routh trodde att hon sof. Han gick tätt framtill henne, och då öppnade hon långsamt ögonen och stod upp. — Har du somnat här i mörkret, Harriet? sade Routh; och ingen eld i kakelugnen! Hur oförsigtigt och onödigt! — Jag fryser icke, sade hon, men darrade likväl i detsamma något. Routh tog en sjal som låg på en stol och svepte den om henne. Hon såg lugnt men fast på honom. — Frukta inte, i afton fattas mig intet. Jag har vunnit en massa penningar vid spelborden och tänkt på hvad vi talade om i förmiddags — Han gjorde ett ögonblicks uppehåll och fortfor derpå med något tvunget i sin ton. — Jag tror att du så till vida har rätt, att ju förr vi komma härifrån dess bättre. Det öfriga af saken skall jag öfverväga när vi kommit till London. Harriet såg ännu alltjemt fast och skarpt på honom men sade intet. — Du är för trött ser jag till att tala om något i afton, sade Routh med en godmodighet som ej föll honom alldeles naturlig, och vi skola derföre icke tala om något. Men tror du dig kunna vara färdig att resa imorgon tidigt? — Ja, svarade Harriet utan att hvarken i röst eller